Ännu ett år...

Ja, kamrater...ännu ett år har snart passerat oss. Dags att sammanfatta, minnas och gå vidare.
Detta år som vi kallar tjugohundraelva har varit minst sagt händelserikt. Så pass att man knappt tror det är sant.
Det började, naturligtvis, i badtunnan i Finja och fortsatte raskt med att jag och Professor Brandt åkte till USA för tre spelningar i New Jersey. När vi kom hem började vi direkt med att "gå in i studion", som det så fint heter, för att spela in vad som skulle komma att bli min finaste musikaliska stund...än så länge.
Studion i det här fallet visade sig, mestadels, vara vårt gröna (inte så länge till) kök i Finja.
I maj släpptes debutalbumet som fick titeln "Skyline".
Vi gav oss i väg på en ny resa för konserter i USA och Kanada direkt efter de fantastiska releasefesterna i Sverige. Broder Lars Brundins fina film om undertecknad hade sin premiär samtidigt och om jag förstår det hela rätt så ska vi ta på oss smoking-overallerna och åka till USA 2012 för att gå på filmfestivalspremiär. Tackar!
Från Kanada via Las Vegas, tillbaka till Finja för en sommar som fotograf på Kristianstadsbladet.
I slutet av juli passade jag och min hustru Jessika på att gifta oss. Vilken fest!
Sommar blev till höst och jag passade på att bjuda hit en av mina gamla idoler, Willie Nile, för några konserter. Minnen för livet! Tack Ted Morris för att du tog dig tid att vara med oss...

Den senaste månaden har varit väldigt lite musik men desto mer fotografi. En sen resa till South Dakota i amerikanska mellanvästern med kameran på axeln och svärfar Tommy bredvid.
Nya fina vänner och kontakter skapades i Oglala Lakota Sioux-reservatet Pine Ridge.
En gripande och viktig resa att göra.
Nyss hemkommen så har jag tillbringat den mesta av tiden framför datorn för att försöka lära mig Final Cut X. Mitt första bildspel med inslag av film kommer snart till en dator nära dig :)
Bilden ovan är från detta bildspel.

På lördag firas det nyår i badtunnan i Finja igen. 2012 kommer att starta där. Ett gott omen...

Den 14/1 står jag och min hustru på scen i Asbury Park, New Jersey med våra vänner. Däribland Willie Nile, Joe D'Urso, John Eddie och Bruce. Det blev en fin födelsedagspresent :)
Efter det väntar Louisiana och Texas i februari/mars.

Jag höjer mitt glas i en skål för alla er som gjort detta år till ett sådant som man alltid kommer att minnas.
All ni som kommit till våra konserter, alla ni som kommenterat mina bilder och jobb. Johan Åberg för hans otroliga tålamod i "The Green Room". Alla i The Dimestore Junkies för en magisk tripp.
Vi kommer igen, snart :)
Ett stort tack till familj och vänner som alltid finns där.
Sist men inte minst; Dylan, du är bäst...

Vi ses 2012...

Hövdingen...

Jag har under den senaste månaden, med undantag för ett par veckor i South Dakota, tillbringat mycket tid med Stefan Palison, Koci, romernas hövding i södra Sverige.

Han bor i Sösdala, Skåne men är nästan alltid på resande fot.

2012 är det 500 år sedan de första romerna kom till Sverige. I reportaget som ni snart kan läsa i ett par tidningar nära er berättar jag och duktige Carl-Johan Bauler om detta och mycket annat...

Jag har lärt mig mycket men har mer kvar att lära...

Jetlaggad utav bara satan...

Lämnade Pine Ridge i söndags eftermiddag. Körde de 70 milen via Wyoming ner till Denver. Ett slitet, trist flyplatsmotell tog de sista krafterna. Landade i Köpenhamn i går morse efter en vaken natt på flygplanet. Hann hem och sova två timmar innan det blev Malmö och mer bilder till ett projekt jag håller på med.
Lyckades inte somna förrän nio i morse efter att jag skjutsat Dylan till skolan. Sömntabletter någon?
Pine Ridge sitter kvar och kommer så att göra ett bra tag. Önskar att jag kunde börja redigera film, ljud, intervjuer och bilder till det kommande bildspelet. Har lite annat som knackar på dörren så det får vänta till helgen.
Tack alla ni som hängt med på resan via denna lilla blogg. Kul att få så mycket respons. Kul att också ha fått erbjudande om publicering från ett par håll. Tacksam, ödmjuk och glad för möjligheten...

Manderson...

Garfield Steele

Ett par mil norr om historiska Wounded Knee ligger en liten by som heter Manderson. Här bor knappt 400 personer och det finns inte ens en korsning värd namnet. I den här lilla byn är gängkriminaliteten mer påtaglig än någon annanstans i reservatet. Man brukar kalla Manderson för Murderville eller Murdertown USA.
I dag har jag gjort mitt största journalistiska arbete någonsin, om jag får säga det själv.
Jag har träffat Garfield Steele och Vic Camp som båda varit en stor del av problemen i Manderson.
I dag bor de grannar med varann och är bästa vänner. För bara några år sedan hatade de varann.
Jag grät i dag när Garfield berättade om sin uppväxt, sina ungdomsår och sin väg tillbaka till livet.
Jag och svärfar sitter just nu och försöker förklara för varann om hur man ska kunna berätta om detta när man kommer hem. Jag är glad för kameran och för möjligheten...
I morgon lämnar vi South Dakota. Våra vänner vaknar i ett Amerika som inte är deras och inte heller längre vårt. Vi reser tillbaka till vår trygghet medan de får stanna kvar och försöka göra sitt bästa för att överleva på en liten bit land som kallas för Prisoners Of War # 334.
Vad annat kan vi göra än att försöka berätta...

 Vic Camp

Jessica Red Cloud...

Jag har spenderat stora delar av min vecka hemma hos Tim Black Bear och Jessica Red Cloud. Tim har ni som följt min resa kunnat läsa om tidigare i veckan. Hans flickvän Jessica är en fantastisk kvinna. När vi först kom hit var hon väldigt avvaktande och obekväm med vår närvaro. Allt eftersom veckan har gått har hon visat mig sin verklighet på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Det finns ett område i Pine Ridge som kallas för Red Cloud community. Det är här som Jessica och hennes familj har bott sedan slutet på 1800-talet. Chief Red Cloud är en av familjens släktingar och kanske den mest betydelsefulla av hövdingarna tillsammans med Sitting Bull och Crazy Horse i de amerikanska hisorieböckerna.

Jessica har själv levt ett hårt liv med suddiga ungdomsår som hon fyllde med ett alkohol och narkotika.

I dag är hon mamma till två barn och har bestämt sig för att göra allt för dem. Tillsammans med Tim bor hon i en trailer i utkanten av Pine Ridge. De har bott här i lite drygt ett år och de väntar fortfarande på att få rinnande vatten i sitt hem. Som det är nu så går de flera gånger om dagen till släktingarna längre ner längs den skitiga grusvägen för att fylla på en gallon vatten i taget. 

Trailern har inte, som de flesta andra hem i området, en propantank som värmer hemmet. Istället får Tim börja sina dagar med att få tag på ved till den illa isolerade trailerns järnkamin som står mitt i ett av rummen. 

Mitt i detta elände hittar man en värme, kärlek och stolthet som är överväldigande.

Chief Red Cloud

Oglala...

En dag kvar i Pine Ridge. Den kommer att tillbringas i Murdertown USA, eller Manderson som den här lilla byn egentligen heter. En plats på reservatet som har haft och har enorma problem med gängkriminalitet. Jag kommer att tillbringa dagen med en kille och hans vänner. Jag berättar mer senare.

Vi såg solen gå ner över Oglala i kväll. Magiskt. Jag kommer att sakna mina vänner här.

Sweat...

Natten mellan torsdag och fredags tillbringades strax utanför Pine Ridge där vi fick uppleva en gammal tradition som kallas för sweat. Att svettas i ett kolsvart tält med trummor, sång och glödande lavastenar visade sig vara för mycket för ett klent blekansikte från Finja. Efter mindre än tio minuter domnade mina händer och hjärtat slog som om det villa komma ut ur kroppen. Jag ursäktade mig så gott det nu gick och kröp ut ur det igloo-liknande tältet.
Svärfar hanterade det hela betydligt bättre och kröp ut två timmar senare, fyra kilo lättare :)
Dessa två timmar tillbringade jag med att springa runt på prärien och försöka hitta våra stövlar som två hundar hade sprungit i väg med. Tack för iPhones ficklampa...
Det gick sämre för en av de andra som blev av med skor och glasögon.
Nästa gång jag svettas blir i en badbalja i Finja :)

Princess of Whiteclay...

Tyrell Ringing Shield har tillbringat de senaste fem åren längs med trottoarerna i Whiteclay. Hon har fem barn och fjorton barnbarn.
Det var när hennes föräldrar gick bort som hon kände att hon inte längre hanterade sitt liv i reservatet och började istället varje morgon ta sig över gränsen till Nebraska för att med hjälp av alkoholen få dagarna att gå lite snabbare. I Pine Ridge är hon mera känd som the Princess of Whiteclay.
Ni läser mer om Whiteclay här.

Wake...

I måndags dog Victoria Emily Frazier. I dag var vi på hennes begravning i Pine Ridge.
Innan begravningen läggs kroppen i en tepee för att anhöriga ska kunna ta ta ett sista farväl. Detta skedde under dagen, kvällen och natten i en idrottshall på reservatet.
Jag är tacksam för förtroendet att få fotografera under ceremonin.

Badlands...

Klockan skrek 04.45. Två timmar senare såg vi solen gå upp över Badlands i utkanten av Pine Ridge.
Jag är allt annat än en naturfotograf, som ni märker, men det är svårt att låta bli att plåta även om man aldrig någonsin kommer i närheten av verkligheten.
Femton timmar senare sitter jag här och försöker summera en fantastisk dag. Inser att det måste bli ett inlägg till innan jag går och lägger mig.

God's backyard...

I Pine Ridge finns den vackraste platsen på jorden. Den kallas, enligt Lakota Sioux-indianerna, för God's Backyard. Här vandrar den första människan på jorden, buffeln, fritt och ostört. På reservatet finns bortåt 2500 bufflar som vårdas som om de vore folkets egna barn. 

Uppe på klippan ser man flera mil bort. Såväl Badlands som Black Hills syns i bakgrunden och tystnaden är så total att man nästan slås omkull.

Tim Black Bear reagerade när jag tog av mig skor och strumpor i kylan och berättade att när man ställer sig med bara fötter på detta sätt så kommer man alltid att återvända till denna plats.

Det är bara att hoppas att det blir så...

Whiteclay, Nebraska...

Whiteclay ligger i delstaten Nebraska, två hundra meter ifrån Pine Ridge-reservatet. I Whiteclay bor det 14 personer.
Här hittar man fyra spritbutiker som dagligen säljer 11 000 burkar öl. Inom reservatet råder totalt spritförbud vilket innebär att invånarna dagligen tar sig till Nebraska för att dricka och smuggla in öl och sprit. Alkoholismen är en av de bidragande orsakerna till att medellivslängden bland Lakota Sioux-indianerna är 47 år.
Jag frågade min vän Tim Black Bear vad han tyckte var värst med att bo i Pine Ridge. Han svarade: "Whiteclay, trots att det ligger i Nebraska".
Många av de vi har träffat tycker att alkohol borde tillåtas i Pine Ridge. Det finns pengar att tjäna. Pengar som kan användas för att ta hand om folket. Som det är nu går stålarna rakt ner i en maffia-liknande verksamhet i den lilla byn på andra sidan gränsen samtidigt som man i Pine Ridge själv får ta hand om eländet som följer i dess spår.
Jag mår illa...

Det är svårt att plåta i Whiteclay. Jag har fått kontakter som har lovat att hjälpa och jag hoppas kunna visa er senare i veckan hur det verkligen ser ut...

We're here to stay...

Ett stolt folk som tar ständigt stryk. Den vite mannen står inte särskilt högt i kurs här i Pine Ridge-reservatet. Lakota Sioux-folket har namnkunniga släktingar. Red Cloud är en av de bäst dokumenterade och namnkunniga hövdingarna vars släktingar vi tillbringat dagen med.
För en pojke från Finja känns det stort, trots att jag är en av dessa vita män...

Dagen har börjat ungefär där den förra slutade. Ett punkterat däck lagades men samtidigt upptäcktes ett oroande oljeläckage från växellådan. Detta innebar att en stackars bärgare i Denver, 60 mil härifrån, fick sig en liten roadtrip. han kom upp i kväll med en ny hyrbil till oss, log och skakade på huvudet när vi frågade om han skulle stanna på hotell i South Dakota i natt. Hans resa fortsatte och vi är tacksamma för hans hjälp.

I morgon när solen går upp över prärien så är vi där igen...