En helg om året får däremot staden stå i centrum när äventyrare och turister från stora delar av Amerika och även andra länder kommer hit för att delta i USA:s största skallerormsjakt. En blodig helg där tusentals diamantskallerormar får sätta livet till.
Att komma till den amerikanska södern för att jaga orm är något som står på många macho-amerikaners önskelista. Något man bör ha gjort innan man dör.
Det är rodeohallen, Nolan County Coliseum, i utkanten av staden som är målet för resan för alla som kommit till Sweetwater de dagar då skallerormsjakten pågår. Köerna för att komma in är långa och just den här helgen duggar regnet tätt. Det är kallt, inte mer än ett par plusgrader. Tidigare i veckan var det tjugofem grader och strålande sol.
Vädret slog om så plötsligt att till och med invigningsparaden på torsdagkvällen fick ställas in på grund av storm och ösregn.
Roy Cornutt är en smårund man med ett stort leende, han titulerar sig president för The Sweetwater Jaycees som arrangerar skallerormsjakten för 54:e året i rad. Han rycker på axlarna och menar att man är ganska van vid att det är så här.
- Vi är i Texas. Här skiftar vädret per timme, säger han på sin bredaste amerikanska och ler.
Fördelen är att ormarna inte rör sig särskilt snabbt i det kalla vädret. Nackdelen är att de är svårare att hitta eftersom de ringlat tillbaka ner i sina vinteriden. Bara för några dagar sedan så såg man orm lite överallt runt omkring staden men i och med att kylan slog till så försvann de igen, säger Roy.
Jag sätter mig i baksätet i en vit pick-up och får trängas med ett par hagelgevär och en låda öl. I framsätet sitter Mike Cortney från Alabama som i hela sitt vuxna liv drömt om att få köra de lite drygt fjorton timmarna från sin hemstad Birmingham till Sweetwater.
Han fyllde 57 för några veckor sedan och bestämde sig då för att det var dags.
- Detta är något man bara måste ha gjort, säger han.
Överallt i Texas och på de ställen i landet där det finns gott om skallerorm så arrangeras den här typen av jakt. Men det är här i Sweetwater man ska vara. Detta är ett av de skallerormstätaste områdena i Amerika. Jag är livrädd men exalterad, skrattar han.
Roy hoppar in bakom ratten, tittar på mig med ett leende och menar att jag inte behöver oroa mig. Vare sig för ormarna eller hagelgevären.
Jag skrattar lite nervöst, håller hårt i kameran och tar några bilder medan vi rullar ut från parkeringen.
Det finns skallerorm i nästan alla amerikanska delstater. Ormen som jagas här i Sweetwater och som det tydligen ska finnas massor av kallas för västlig diamantskallerorm. Det sägs att det är den art som orsakar flest dödsfall av alla giftormar i USA. Det är när ormarna närmar sig bostäderna på jakt efter vatten under de heta sommarmånaderna som de är farliga för de som bor här. Man betraktar diamantskallerormen som tämligen aggresiv eftersom den verkar anse att anfall är bästa försvar.
Arten finns från sydöstra Kalifornien till Arkansas samt i Texas, Arizona, New Mexico och Oklahoma. Som fullvuxen kan den bli lite drygt två meter lång men en vanlig längd är mellan 160 och 180 centimeter.
All orm som fångas här under jakten hamnar inne på Coliseum. Där tar man hand om och sorterar ut de största ormarna som i många fall får leva vidare på terrarier eller djurparker runt om i världen. Alla de andra hugger man huvdet av, flår och rensar ur inälvorna.
Skinnet används för att göra bälten, boots, västar, hattar, smycken och plånböcker. Köttet säljs på plats till såväl butiker, restauranger och privatpersoner som har förhandsbeställt.
Innan ormarna dödas så tömmer man dem på gift bakom en avspärrning nere på golvet i rodeoarenan. Giftet ska sen användas till att framställa serum. Inget går till spillo.
Under bilresan berättar Roy Cornutt för Mike hur han ska gå till väga om vi nu skulle råka hitta orm ute bland stenar och klippor.
- Normalt sett så ligger de framme i solen så här års för att få upp sin kroppstemperatur efter vintern, säger Roy.
Han skakar på huvudet och verkar osäker på om vi kommer att hitta några ormar en kall dag som denna. Efter en dryg kvart blir vägarna mindre och mindre. Asfalt byts mot grus och det går emellanåt ganska brant uppför i terrängen innan Roy stannar bilen och berättar att det är dags.
Bakom oss svänger ytterligare ett par bilar in och parkerar. Ut kliver ett tiotal personer, de flesta med Stetsonhattar och skyddskläder i form av kraftigt vadderade byxor och boots som ormar omöjligt kan bita igenom. Jag kollar ner på mina svarta Converse och inser att jag nog måste se upp var jag sätter fötterna.
En reporter och fotograf från San Angelo Standard Times har också följt med ut på denna första och tidiga jaktutfykt. De ser, precis som jag, ut att vara klädda för en fredagkväll på krogen snarare än för att jaga orm. Vi tittar på varann och skrattar.
Bara ett par meter från där bilarna är pakerade börjar klippavsatser att ta vid. Det går inte särskilt brant nerför, men tillräckligt för att man ska behöva vara försiktig.
Fångstredskap, i form av långa tänger, samt lådor med lufthål och påklistrade döskallar lastas ur bilarna. Jag och min fotografkollega tittar ner längs med klipporna och tänker ungefär likadant verkar det som. Vi behöver ha ett litet försprång för att kunna ta bilder när jägarna kommer ner för backen.
Efter bara några rejäla kliv nerför så hör jag hur Roy ber fotografen från San Angelo att ta det lite försiktigt. Jag tittar ner och ser hur en skallerorm försiktigt ringlar mellan hans fötter.
- Här är nog lite orm trots allt, säger Roy och ber fotografen att gå därifrån väldigt försiktigt.
Bara några minuter senare har man hittat åtta fullvuxna ormar.
Mike Courtney från Alabama har fått en av sina drömmar att gå i uppfyllelse och visar stolt upp en orm som mäter lite drygt en och sextio.
Det sägs att man varje år under de tre dagarnas jakt här i Sweetwater fångar totalt en procent av alla skallerormar i Texas. 1982 var rekordåret då 8175,5 kilo skallerormar fångades. Totalt har man sedan 1959 fångat 138832 kilo. 1993 fångade Carl Butler från Putnam en orm som var två meter och fem centimeter lång. Ett rekord som har stått sig sedan dess.
Utanför Coliseum ringlar köerna sig längre och längre. Tivolit som ligger andra sidan parkeringen drar ingen uppmärksamhet till sig i regnet, istället vill man in i rodeohallen för att se på när jägarna kommer tillbaka med sina byten.
I hela lokalen hörs ett vasst rasslande. Trots att festen bara precis har börjat så har man redan lyckats fånga flera hundra ormar.
Slakten är igång, avhuggna ormhuvud fyller hinkarna, blod och inälvor smetar ut sig på golvet. Till och med den nykorade Miss Snake Charmer 2012, Kayla Chowning, är där för att flå skinn och rensa ur en orm. Hon skriker och är nära till tårarna när den halshuggna ormen fortfarande rör på sig. Hon får veta att detta är helt normalt och att hon måste ta sig samman eftersom detta ingår i jobbet som skönhetsdrottning.
Kayla biter i hop och lyckas till sist få av skinnet. Hon ler och ser nöjd ut.
Jag tar mig ut ur den fullsatta arenan till ljudet av ett envist skallrande, går över den leriga parkeringen bort mot bilen som ska ta mig ut ur Sweetwater och bort från skallerormar och hagelgevär. Jag ler för mig själv när jag tänker på Mike Courtneys bilresa tillbaka till Birmingham i Alabama. 28 timmar i bil för att fånga en orm i regn och kyla. Vi människor är intressanta varelser.
