fredag 13 april 2012

Retrospective #1

 Fenway Park

Jag tänkte börja berätta lite om dåtiden.
Varför jag är som jag är, liksom.
En retrospektive cyberutställning om ni så vill...

Jag tänkte börja att berätta om mitt försök till revolution mot tävlingar på 90-talet.
Jag gick på New England School Of Photography i Boston åren 96-97. Mina major var Documenatary och Photojournalism.
Året i Boston var ett av de bästa i mitt liv. Jag utvecklades från medioker till snäppet bättre än medioker.
När jag i dag sitter och går igenom mina negativ så skrattar jag ganska ofta och tycker att den ungdomliga naivismen har sin charm. Jag blir inte särskilt stolt men däremot ganska glad över att utvecklingen har gått på rätt håll.

Janet Knott, som jobbade som fotograf på Boston Globe, var vår lärare på Photojournalism-programmet. Hon var en duktig rackare. Vi kom lite på kant med varandra när hon försökte tvinga mig att ställa upp i en tävling under vintern 1996. Jag förklarade för henne att i Finja jobbar vi inte så. Att tävla i bild går liksom inte. Hon visste inte någonting om Finja och spände istället ögonen i mig och förklarade ganska bestämt att om inte Johansson lämnade in tjugo bilder till den riksomfattande tävlingen så behövde jag inte komma tillbaka till hennes lektioner.

Tävlingen var till för alla som studerade fotojournalistik i USA. I potten låg 100 platser till Eddie Adams Barnstorm. Ni fattar?

Jag bestämde mig för att delta, fast på ett sätt som visade mitt missnöje. Jag la ner rätt stor möda på att misslyckas. Hyrde en rymddräkt i en kostymbutik i Boston och klädde ut min stackars rumskamrat till en äkta Spaceman. Jag skrev skyltar och åkte under Thanksgiving helgen runt i ett tomt Boston och plåtade min vän (om det är någon som läser den här bloggen som har kontakt med Andrija Kopljar så hälsa från mig och tacka).

Jag lämnade in mina bilder, Fröken Knott skakade på huvudet.
Ett par månader senare fick jag reda på att jag var en av hundra som fick åka hem till Eddie Adams, upstate New York, och hans Barnstorm X.
En makalös upplevelse. James Nachtway var bara en av många fantastiska föreläsare.
Eddie Adams var fortfarande i livet och jag skålade med honom alla tre kvällarna om jag minns rätt.

Berätta för mig...hur i helvete kom jag vidare med dessa bilder???

Min retrospektiv fortsätter inom kort...önskar er alla en fin helg!

Revere

 Charles River

 Boylston Street

 Holocaust Memorial

 Boston Museum of Art

 Boston Common

Chestnut Street

4 kommentarer:

  1. Jag förstår hur du kom vidare...Eddie Adams måste varit en väldigt klok och rolig man som valde in dig på det där. Det där är stor humor! Skitroligt!
    Inte för att jag vet om du själv vill att man skall skratta åt det, men jag tycker såntdär är fantastiskt roligt.

    Det är ju nästan samma stil som på det här, men bara nästan, haha, och detta är ju också stor humor:
    http://www.thetutuproject.com/

    SvaraRadera
  2. Eddie Adams var en kul fan. Bjöd på god whiskey :)
    Gillade länken. Mycket roligt...
    Man kan väl säga så mycket som att min inställning till tävlingar förändrades en del efter denna succé :)
    Min bokhylla här i Finja är ju inte lika full med priser som vissas i Malmö men jag jobbar på det...

    SvaraRadera
  3. Klart att han valde in dig på detta!! Det ger en skön känsla av, nu tappade jag orden, men någon form av revolutionärt antiberättande, som i sin tur blir väldigt berättande och påtagligt påträngande. Omöjligt att inte fortsätta titta, och det är ju A och O för att bygga upp en berättelse. Jag tror helt klart att den där trotsigheten lockade Eddie. Det lockar iallafall mig, galet kul.
    och dräkten har du kvar...

    SvaraRadera
  4. Hahaha! Tack Mattias :)
    Dräkten finns nog väl bevarad hos uthyraren i Boston.

    SvaraRadera