Bengt Bengtsson i Bjärnum...

1969, året då jag föddes, tog Bengt Bengtsson över skofabriken i Bjärnum från sin svärfar Karl Edvin Olsson. Om en vecka, på nyårsafton, tystnar maskinerna för gott, Bengt låser dörren och går hem. 81 år ung känner Bengt att det är dags att göra något annat.
Reportaget om Bengt Bengtsson läser ni i Norra Skåne och Skånska Dagbladet i dag.
Jag önskar er alla en God Jul, helt övertygad om att Bengt gör detsamma...

Helgläsning 2

För ganska exakt ett år sedan var jag i Kairo. Jag passade på att besöka kamelmarknaden i Birqesh. I lördags publicerade Skånskan detta reportage över två sidor.

Texten hittar ni strax söder om bilderna...

Bland pucklar i Birqesh

Min farfar lärde mig som barn att en kamel har två pucklar medan en dromedar endast har en. Denna kunskap tog jag med mig till en utav norra Afrikas största kamelmarknader i Birqesh, tre och en halv mil utanför Kairo. Till min förvåning hittade jag inga kameler, istället fler dromedarer än vad farfar någonsin lärt mig räkna till.

Det är tidig morgon. Solen skyms fortfarande bakom stadens skyline. Det är fredag och på flera håll runt om i Kairo slår stora marknaderplatser upp sina portar. Marknader får svenska diton att framstå som en skön söndagspromenad. 

I sydöstra Kairo hittar man Souq al-Goma som är den största och kanske mest välkända även om den inte lockar särskilt många turister. Detta mest på grund av att man i många reseguider varnar för platsen eftersom den är belägen i ett av stadens fattigaste område och säkert därför betraktas som osäker. Något som jag inte alls märker av. Tiotusentals människor kommer hit varje vecka för att handla alltifrån rena loppisprylar till kläder, skor, smycken och djur av alla de slag. 

Andra sidan staden, förbi Giza och snett norrut ligger Birqesh som nås bäst med bil via ett oräkneligt antal vägbulor. Kamelmarknaden här har gjort den lilla staden känd i hela Nordafrika. Även om man har försäljning varje förmiddag så är det på fredagen som kommersen är som allra livligast. 

Tusentals djur transporteras från Sudan till Assuan och sedan vidare de dryga åttio milen med lastbil över natten till Birqesh. För många av djuren har resan från Sudan pågått i flera veckor vilket innebär att de flesta är i dåligt skick.

I Mellanöstern och Nordafrika finns inga vilda dromedarer. De härstammar från en vild kamelart som förädlades via avel på Arabiska halvön. Därifrån spreds det tama djuret vidare till Nordafrika, Indien och Australien. Idag finns vilda dromedarer endast i Australien.

I Egypten används dromedaren framförallt som en transportör av varor och gods över långa sträckor. De passar utmärkt i ökenklimatet och klarar sig utan vatten i flera veckor om de bara har tillgång till färska växter eller frukt. 

Marknadsområdet påminner lite grann om en ruinstad inhägnad av en rejäl mur. Fullastade pickuper  och mindre lastbilar kör på tok för fort genom den trånga huvudgatan där hundratals besökare blandas med de trebenta kreaturen. Ett av djurens framben knyts upp med ett rejält snöre för att på så sätt omöjliggöra att kamelernas sparkas med sina långa skånkar. 

Detta är en skådeplats utan dess like och absolut ingen plats att besöka för en sann djurvän. 

Trästavar viner konstant genom den varma luften och träffar hårt på halsar och bakar samtidigt som de linkande kamelerna bedöms av intresserade köpare. Många av djuren är extremt magra efter den utmattande resan hit varför de köpsugna istället måste titta på andra saker innan de ivrigt börjar vifta med sina egyptiska sedlar. Kamelernas styrka och snabbhet kan skönjas i benen, bröstet, ögonen, öronen och placering av puckeln, medan tänderna avslöjar djurets ålder. De kreatur som är mest illa tilltygade värderas efter sitt kött och skinn eftersom de kommer att gå direkt från marknadsområdet i Birqesh till slakthuset.

Även om fredagsmarknaderna och basarerna runt om i Kairo definitivt är värda ett besök i sig, och kanske ett betydligt bättre alternativ för den som har svårt att se på den här typen av djurhållning, så är utan tvekan Souk el-Gamal, som marknaden i Birqesh heter, den som ger starkast intryck. 

Jag lämnar den slitna marknadsplatsen utan att ha lyckats räta ut frågetecknet om varför en plats där  endast dromedarer är till försäljning envisas med att kallas för kamelmarknad? Visserligen ingår ju dromedarer i familjen kameldjur och visst, jag såg faktiskt en kamel på området. Denna verkade dock endast tjänstgöra som någon slags åkattraktion för några av alla de barn som såg uttråkade ut efter en lång morgon ibland stimmet, stöket och dammet.

Det är tre långa mil tillbaka till Kairo via grusvägar och dessa förbannade asfalterade vägbulor. Det finns kanske en logisk förklaring till varför just vägen till och från Birqesh har fler pucklar än någon annan trafikled i området?

Jörgen Johansson

Helgläsning...

I helgen har ett av mina reportage från Indien varit publicerade i Norra Skånes lördagsbilaga samt Skånska Dagbladets söndagstidning. Dessutom hade Skånskan mitt jobb från kamelmarknaden i Birqesh utanför Kairo i lördagens blad. Kul!
Tack vare duktiga Mikael Ankarvik och Charlotte Pehrson så blev det riktigt bra redigerat och presenterat. Tack för möjligheten! För er som följer min blogg (som varit knapphändigt uppdaterad den senaste tiden på grund av en väldans massa jobb) och bor på ställen där man inte kommer åt SkD eller NSk, har jag lagt in min text så att ni kan få hänga med om ni har tid och lust.
Kamelmarknaden kommer inom kort. Önskar er en fortsatt skön söndag...

De oberörbara vid Manikarnika

Varje dag eldas mellan 175 och 250 människokroppar i sluttningen vid den heliga floden Ganges.

De som jobbar här, mellan eldarna vid Manikarnika, brukar kallas för de oberörbara enligt den uråldriga indiska kastväsendetraditionen. De har inte själva valt att vara här. De står längst ner på listan och som deras föraktfulla titel beskriver så anses de som icke värdiga att ens röras vid.

Det är svårt att förstå, även om man varit här vid de slitna trapporna i Varanasi, hur röken, oset av bränt människokött, värmen och det eviga myllret av människor, kor, getter och apor påverkar alla sinnen.

Det är tidig förmiddag i Varanasi. Jag får en känsla av att de trånga, labyrintliknande gränderna berättar för mig vart jag ska. Ibland blir jag tvungen att välja mellan vänster eller höger, men för det mesta så verkar det som om vägen är utstakad. Skuggan i de trånga passagerna känns välkomnande även om klockan knappt hunnit bli åtta och det är ganska lättpromenerat om man jämför med den kaotiska huvudgatan, Luxa Road, som bara ligger ett par stenkast härifrån. 

Utanför templet Vishwanath tar det däremot tillfälligt stopp. Detta är en av den heliga stadens viktigaste platser, tillägnad Shiva. Det nuvarande templet byggdes runt 1780 efter att den gamla byggnaden hade förstörts av den muslimska mogulen Aurangzeb. Några år senare lade man närmare ett ton guld på templets tak, varför det idag även kallas för det Gyllene Templet. Man menar att Varanasi, eller Benares som staden också heter, är Shivas boplats på jorden. 

Det är full kaos när på tok för många människor vill in i templet samtidigt. Som icketroende blir man inte insläppt. Ett tiotal poliser står utanför och försöker hopplöst skapa lugn och ordning i den stora massan. En ko ligger lugnt och idisslar mitt i kaoset. En annan ko vänder sig om och verkar le hånfullt mot mig när den obekymrat trycker sig förbi i den smala gränden. Jag blir stående ett tag innan jag kan fortsätta ner mot floden.

I Varanasi är döden ständigt närvarande. Man kan, om man har gott om pengar och lite tur, dö, brännas på bål och sedan låta sin aska strös ut i Ganges för att på detta sätt komma ur det eviga hjulet av återfödande och istället uppnå moksha, uppgående i världssjälen. 

Gränderna smalnar av och trängseln blir påtaglig när jag närmar mig en av de mest mytomspunna platserna på jorden. Otaliga högar med hundratals kubikmeter ved och små butiker som specialiserar sig på allehanda tillbehör till de olika kremeringscermonierna, trängs längs med de skitiga, rökiga väggarna. En söt doft slickar marken och oset av dött, brinnande människokött, liksom sticker till och verkar vilja punktera lungorna. Grändernas skugga förvandlas plötsligt till trettiofem graders solgass när jag går ner för trapporna. Röken och eldarna höjer förmodligen dessutom temperaturen med ytterligare tio grader, om det räcker.

Den eviga elden vid Manikarnika har i århundrade tillhört en grupp inom det indiska kastväsendet med benämningen Dom, som i sin tur tillhör den kast som kallas för Dalit eller de oberörbara. Ordet betyder förtryck och är de oberörbaras egen benämning på sig själva. De är enligt kastväsendet underlägsna de fyra huvudkasterna. 

Eldarna brinner dygnet runt och arbetsdagarna är aldrig kortare än tolv timmar. Nere i vattenbrynet står Atman och sorterar benrester och likdelar. Han är en av de hundratal som jobbar vid Manikarnika denna dag. Lite längre upp vid trapporna bär Madesh och Mahish oavbrutet en strid ström av ved på sina huvuden, förbi likbålen upp mot byggnaden där den eviga elden brinner. Här ska all ved vägas och sorteras eftersom priserna för en kremering varierar efter vikt och vilket träslag som används. Dyrast är sandelträd som kostar strax över 200 rupier (cirka 25 kronor) per kilo. Det går åt mellan 250 och 300 kilo ved för en kremering.  Alla har inte pengar till den mängd ved som krävs och istället kastas kroppsdelar som inte brunnit upp direkt i floden, trots att detta nuförtiden är förbjudet.

Krematorieelden är stadens mest eftertraktade produkt. Många troende hinduer sparar pengar under hela sitt liv för att få dö på något av alla de rum som finns att hyra i närheten och till slut få gå upp i rök längs med trapporna som leder ner till Ganges. Överallt sitter gamla och sjuka längs med gränderna och tigger pengar för att få råd med sin kremering.

Atman sorterar korg efter korg med kol som töms i vattnet framför honom. Oftast är det männens revben och kvinnornas höftben som inte brinner upp som det ska. Benresterna samlas ihop för att sedan sänkas ner i Ganges morgonen därpå.

Manikarnika ghat är den främsta platsen för likbränning i Varanasi. Det finns flera myter om området men den berättelse som verkar föredras av hinduerna är den om Shiva och dennes maka, gudinnan Parvati. Enligt legenden så hade hon tröttnat på att Shiva flyttade runt stup i kvarten med sina anhängare, varför hon gömde ett av sina örhänge (manikarnika) och sade till sin make att hon tappat det i sanden vid floden, med förhoppning om att detta skulle få Shiva att leta efter det försvunna smycket och på så sätt stanna kvar hos henne. 

När en kropp kremeras här så berättar myten om att Shiva frågar den dödes själ om den har sett till det försvunna örhänget.

Varanasi, som sägs vara landets äldsta fortfarande bebodda stad med sin drygt 3000-åriga historia är en av de sju heligaste platserna i Indien. Miljontals pilgrimer kommer varje år hit för att bada i Ganges i hopp om att renas från sina och sina förfäders synder. 

Staden har 1500 tempel och många av dem är inte mycket större än en bajamaja. Liknelsen med en svensk festivaltoalett kan kanske tyckas hädisk och orättvis men ofta används de små templens utsidor som toaletter och titt som tätt kan man se en av stadens många kor backa in det lilla heliga utrymmet och uträtta sina behov. Samtidigt kan samma ko i lugn och ro stå och tugga i sig ett par byxor eller kalsonger som någon har vikt ihop och lagt i trapporna under tiden som ägaren till plaggen är nere i floden och tvagar eller rakar sig, ber, borstar tänderna eller, för den delen, i sin tur använder moder Ganges som toalett. 

Det säljs kaffe och te under en tältduk i utkanten av det stora rökiga området. Turister stannar till en stund för att se vad som händer bakom vedhögarna som omringar platsen. De flesta blir inte särskilt långvariga. En man lyfter upp sin kamera och försöker ta en bild. Genast kommer någon fram till honom och tar kameran ur hans hand. Det råder totalt fotoförbud vid Manikarnika. 

Jag lyckas tack vare kontakt med en schweizisk kvinna, som bott i staden i många år och som känner en av förmännen på området, att få tillstånd att fotografera under ett par timmar. Jag får en guide med mig som ser till att ingen hindrar mig från att ta de bilder jag vill. Det är en märklig och bisarr upplevelse.

Röken sticker i ögonen och stanken är outhärdlig när jag försöker röra mig så obemärkt som möjligt bland döda och sörjande. 

Eldar tänds och eldar slocknar. Nya kroppar förs hela tiden ner från gränderna till floden för ett sista dopp och sedan vidare upp igen för att läggas på någon slags lit de parade längs trappstegen i väntan på ledig plats att brännas på. 

De flesta som jobbar med att vända på kropparna har något slags skydd för munnen. Ibland ett vanligt munskydd, andra gånger en bit av en scarfs. Röken är tjock och det känns bara efter någon halvtimme som om lungorna är på väg att explodera. Ögonen rinner konstant och värmen gör en vimmelkantig. För att få lite friskt syre till livs tar jag mig upp till den byggnad där den eviga elden brinner. Där öppnar sig ett mäktigt panorama över Ganges och Manikarnika, en plats där de döda ges möjligheten till evig befrielse av de, i detta livet, fängslat oberörbara.

Jörgen Johansson