söndag 19 december 2010

Helgläsning...


I helgen har ett av mina reportage från Indien varit publicerade i Norra Skånes lördagsbilaga samt Skånska Dagbladets söndagstidning. Dessutom hade Skånskan mitt jobb från kamelmarknaden i Birqesh utanför Kairo i lördagens blad. Kul!
Tack vare duktiga Mikael Ankarvik och Charlotte Pehrson så blev det riktigt bra redigerat och presenterat. Tack för möjligheten! För er som följer min blogg (som varit knapphändigt uppdaterad den senaste tiden på grund av en väldans massa jobb) och bor på ställen där man inte kommer åt SkD eller NSk, har jag lagt in min text så att ni kan få hänga med om ni har tid och lust.
Kamelmarknaden kommer inom kort. Önskar er en fortsatt skön söndag...




















De oberörbara vid Manikarnika
Varje dag eldas mellan 175 och 250 människokroppar i sluttningen vid den heliga floden Ganges.
De som jobbar här, mellan eldarna vid Manikarnika, brukar kallas för de oberörbara enligt den uråldriga indiska kastväsendetraditionen. De har inte själva valt att vara här. De står längst ner på listan och som deras föraktfulla titel beskriver så anses de som icke värdiga att ens röras vid.
Det är svårt att förstå, även om man varit här vid de slitna trapporna i Varanasi, hur röken, oset av bränt människokött, värmen och det eviga myllret av människor, kor, getter och apor påverkar alla sinnen.
Det är tidig förmiddag i Varanasi. Jag får en känsla av att de trånga, labyrintliknande gränderna berättar för mig vart jag ska. Ibland blir jag tvungen att välja mellan vänster eller höger, men för det mesta så verkar det som om vägen är utstakad. Skuggan i de trånga passagerna känns välkomnande även om klockan knappt hunnit bli åtta och det är ganska lättpromenerat om man jämför med den kaotiska huvudgatan, Luxa Road, som bara ligger ett par stenkast härifrån. 
Utanför templet Vishwanath tar det däremot tillfälligt stopp. Detta är en av den heliga stadens viktigaste platser, tillägnad Shiva. Det nuvarande templet byggdes runt 1780 efter att den gamla byggnaden hade förstörts av den muslimska mogulen Aurangzeb. Några år senare lade man närmare ett ton guld på templets tak, varför det idag även kallas för det Gyllene Templet. Man menar att Varanasi, eller Benares som staden också heter, är Shivas boplats på jorden. 
Det är full kaos när på tok för många människor vill in i templet samtidigt. Som icketroende blir man inte insläppt. Ett tiotal poliser står utanför och försöker hopplöst skapa lugn och ordning i den stora massan. En ko ligger lugnt och idisslar mitt i kaoset. En annan ko vänder sig om och verkar le hånfullt mot mig när den obekymrat trycker sig förbi i den smala gränden. Jag blir stående ett tag innan jag kan fortsätta ner mot floden.
I Varanasi är döden ständigt närvarande. Man kan, om man har gott om pengar och lite tur, dö, brännas på bål och sedan låta sin aska strös ut i Ganges för att på detta sätt komma ur det eviga hjulet av återfödande och istället uppnå moksha, uppgående i världssjälen. 
Gränderna smalnar av och trängseln blir påtaglig när jag närmar mig en av de mest mytomspunna platserna på jorden. Otaliga högar med hundratals kubikmeter ved och små butiker som specialiserar sig på allehanda tillbehör till de olika kremeringscermonierna, trängs längs med de skitiga, rökiga väggarna. En söt doft slickar marken och oset av dött, brinnande människokött, liksom sticker till och verkar vilja punktera lungorna. Grändernas skugga förvandlas plötsligt till trettiofem graders solgass när jag går ner för trapporna. Röken och eldarna höjer förmodligen dessutom temperaturen med ytterligare tio grader, om det räcker.
Den eviga elden vid Manikarnika har i århundrade tillhört en grupp inom det indiska kastväsendet med benämningen Dom, som i sin tur tillhör den kast som kallas för Dalit eller de oberörbara. Ordet betyder förtryck och är de oberörbaras egen benämning på sig själva. De är enligt kastväsendet underlägsna de fyra huvudkasterna. 
Eldarna brinner dygnet runt och arbetsdagarna är aldrig kortare än tolv timmar. Nere i vattenbrynet står Atman och sorterar benrester och likdelar. Han är en av de hundratal som jobbar vid Manikarnika denna dag. Lite längre upp vid trapporna bär Madesh och Mahish oavbrutet en strid ström av ved på sina huvuden, förbi likbålen upp mot byggnaden där den eviga elden brinner. Här ska all ved vägas och sorteras eftersom priserna för en kremering varierar efter vikt och vilket träslag som används. Dyrast är sandelträd som kostar strax över 200 rupier (cirka 25 kronor) per kilo. Det går åt mellan 250 och 300 kilo ved för en kremering.  Alla har inte pengar till den mängd ved som krävs och istället kastas kroppsdelar som inte brunnit upp direkt i floden, trots att detta nuförtiden är förbjudet.
Krematorieelden är stadens mest eftertraktade produkt. Många troende hinduer sparar pengar under hela sitt liv för att få dö på något av alla de rum som finns att hyra i närheten och till slut få gå upp i rök längs med trapporna som leder ner till Ganges. Överallt sitter gamla och sjuka längs med gränderna och tigger pengar för att få råd med sin kremering.
Atman sorterar korg efter korg med kol som töms i vattnet framför honom. Oftast är det männens revben och kvinnornas höftben som inte brinner upp som det ska. Benresterna samlas ihop för att sedan sänkas ner i Ganges morgonen därpå.
Manikarnika ghat är den främsta platsen för likbränning i Varanasi. Det finns flera myter om området men den berättelse som verkar föredras av hinduerna är den om Shiva och dennes maka, gudinnan Parvati. Enligt legenden så hade hon tröttnat på att Shiva flyttade runt stup i kvarten med sina anhängare, varför hon gömde ett av sina örhänge (manikarnika) och sade till sin make att hon tappat det i sanden vid floden, med förhoppning om att detta skulle få Shiva att leta efter det försvunna smycket och på så sätt stanna kvar hos henne. 
När en kropp kremeras här så berättar myten om att Shiva frågar den dödes själ om den har sett till det försvunna örhänget.
Varanasi, som sägs vara landets äldsta fortfarande bebodda stad med sin drygt 3000-åriga historia är en av de sju heligaste platserna i Indien. Miljontals pilgrimer kommer varje år hit för att bada i Ganges i hopp om att renas från sina och sina förfäders synder. 
Staden har 1500 tempel och många av dem är inte mycket större än en bajamaja. Liknelsen med en svensk festivaltoalett kan kanske tyckas hädisk och orättvis men ofta används de små templens utsidor som toaletter och titt som tätt kan man se en av stadens många kor backa in det lilla heliga utrymmet och uträtta sina behov. Samtidigt kan samma ko i lugn och ro stå och tugga i sig ett par byxor eller kalsonger som någon har vikt ihop och lagt i trapporna under tiden som ägaren till plaggen är nere i floden och tvagar eller rakar sig, ber, borstar tänderna eller, för den delen, i sin tur använder moder Ganges som toalett. 
Det säljs kaffe och te under en tältduk i utkanten av det stora rökiga området. Turister stannar till en stund för att se vad som händer bakom vedhögarna som omringar platsen. De flesta blir inte särskilt långvariga. En man lyfter upp sin kamera och försöker ta en bild. Genast kommer någon fram till honom och tar kameran ur hans hand. Det råder totalt fotoförbud vid Manikarnika. 
Jag lyckas tack vare kontakt med en schweizisk kvinna, som bott i staden i många år och som känner en av förmännen på området, att få tillstånd att fotografera under ett par timmar. Jag får en guide med mig som ser till att ingen hindrar mig från att ta de bilder jag vill. Det är en märklig och bisarr upplevelse.
Röken sticker i ögonen och stanken är outhärdlig när jag försöker röra mig så obemärkt som möjligt bland döda och sörjande. 
Eldar tänds och eldar slocknar. Nya kroppar förs hela tiden ner från gränderna till floden för ett sista dopp och sedan vidare upp igen för att läggas på någon slags lit de parade längs trappstegen i väntan på ledig plats att brännas på. 
De flesta som jobbar med att vända på kropparna har något slags skydd för munnen. Ibland ett vanligt munskydd, andra gånger en bit av en scarfs. Röken är tjock och det känns bara efter någon halvtimme som om lungorna är på väg att explodera. Ögonen rinner konstant och värmen gör en vimmelkantig. För att få lite friskt syre till livs tar jag mig upp till den byggnad där den eviga elden brinner. Där öppnar sig ett mäktigt panorama över Ganges och Manikarnika, en plats där de döda ges möjligheten till evig befrielse av de, i detta livet, fängslat oberörbara.
Jörgen Johansson

2 kommentarer:

  1. Fantastiska och rörande bilder som vanligt...

    SvaraRadera
  2. Lotta Gyllensten20 december 2010 20:50

    Fantastiskt!

    SvaraRadera