För ganska exakt ett år sedan var jag i Kairo. Jag passade på att besöka kamelmarknaden i Birqesh. I lördags publicerade Skånskan detta reportage över två sidor.
Texten hittar ni strax söder om bilderna...
Bland pucklar i Birqesh
Min farfar lärde mig som barn att en kamel har två pucklar medan en dromedar endast har en. Denna kunskap tog jag med mig till en utav norra Afrikas största kamelmarknader i Birqesh, tre och en halv mil utanför Kairo. Till min förvåning hittade jag inga kameler, istället fler dromedarer än vad farfar någonsin lärt mig räkna till.
Det är tidig morgon. Solen skyms fortfarande bakom stadens skyline. Det är fredag och på flera håll runt om i Kairo slår stora marknaderplatser upp sina portar. Marknader får svenska diton att framstå som en skön söndagspromenad.
I sydöstra Kairo hittar man Souq al-Goma som är den största och kanske mest välkända även om den inte lockar särskilt många turister. Detta mest på grund av att man i många reseguider varnar för platsen eftersom den är belägen i ett av stadens fattigaste område och säkert därför betraktas som osäker. Något som jag inte alls märker av. Tiotusentals människor kommer hit varje vecka för att handla alltifrån rena loppisprylar till kläder, skor, smycken och djur av alla de slag.
Andra sidan staden, förbi Giza och snett norrut ligger Birqesh som nås bäst med bil via ett oräkneligt antal vägbulor. Kamelmarknaden här har gjort den lilla staden känd i hela Nordafrika. Även om man har försäljning varje förmiddag så är det på fredagen som kommersen är som allra livligast.
Tusentals djur transporteras från Sudan till Assuan och sedan vidare de dryga åttio milen med lastbil över natten till Birqesh. För många av djuren har resan från Sudan pågått i flera veckor vilket innebär att de flesta är i dåligt skick.
I Mellanöstern och Nordafrika finns inga vilda dromedarer. De härstammar från en vild kamelart som förädlades via avel på Arabiska halvön. Därifrån spreds det tama djuret vidare till Nordafrika, Indien och Australien. Idag finns vilda dromedarer endast i Australien.
I Egypten används dromedaren framförallt som en transportör av varor och gods över långa sträckor. De passar utmärkt i ökenklimatet och klarar sig utan vatten i flera veckor om de bara har tillgång till färska växter eller frukt.
Marknadsområdet påminner lite grann om en ruinstad inhägnad av en rejäl mur. Fullastade pickuper och mindre lastbilar kör på tok för fort genom den trånga huvudgatan där hundratals besökare blandas med de trebenta kreaturen. Ett av djurens framben knyts upp med ett rejält snöre för att på så sätt omöjliggöra att kamelernas sparkas med sina långa skånkar.
Detta är en skådeplats utan dess like och absolut ingen plats att besöka för en sann djurvän.
Trästavar viner konstant genom den varma luften och träffar hårt på halsar och bakar samtidigt som de linkande kamelerna bedöms av intresserade köpare. Många av djuren är extremt magra efter den utmattande resan hit varför de köpsugna istället måste titta på andra saker innan de ivrigt börjar vifta med sina egyptiska sedlar. Kamelernas styrka och snabbhet kan skönjas i benen, bröstet, ögonen, öronen och placering av puckeln, medan tänderna avslöjar djurets ålder. De kreatur som är mest illa tilltygade värderas efter sitt kött och skinn eftersom de kommer att gå direkt från marknadsområdet i Birqesh till slakthuset.
Även om fredagsmarknaderna och basarerna runt om i Kairo definitivt är värda ett besök i sig, och kanske ett betydligt bättre alternativ för den som har svårt att se på den här typen av djurhållning, så är utan tvekan Souk el-Gamal, som marknaden i Birqesh heter, den som ger starkast intryck.
Jag lämnar den slitna marknadsplatsen utan att ha lyckats räta ut frågetecknet om varför en plats där endast dromedarer är till försäljning envisas med att kallas för kamelmarknad? Visserligen ingår ju dromedarer i familjen kameldjur och visst, jag såg faktiskt en kamel på området. Denna verkade dock endast tjänstgöra som någon slags åkattraktion för några av alla de barn som såg uttråkade ut efter en lång morgon ibland stimmet, stöket och dammet.
Det är tre långa mil tillbaka till Kairo via grusvägar och dessa förbannade asfalterade vägbulor. Det finns kanske en logisk förklaring till varför just vägen till och från Birqesh har fler pucklar än någon annan trafikled i området?
Jörgen Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar