Furiusdaboda Musiclovers...

Min vän Niklas brukar kalla sin vän Jonte för hjälten. Ikväll var Jonte sannerligen en hjälte på scenen tillsammans med sina kamrater i Furiusdaboda Musiclovers när musiklägret i Furuboda, Sound & Action, avslutades med en konsert i aulan.

Jag hängde på Niklas Paulström och Jonathan Ljunggren en stund innan och efter konserten. Jag borde ha stannat längre men var tyvärr tvungen att åka vidare för att lämna bilder till redaktionen och morgondagens tidning.

Jag lämnade Furuboda med en skön och vacker känsla och en musikupplevelse som lär bli svårslagen...

Bland lakritstroll, hästar, katter, systrar och bröder...

En ödetomt någonstans i periferin, en hemlös katt och ett par vilsna fötter...

Nja, tyvärr är det en bit av min, så kallade, trädgård. Katten heter Zeb och fötterna är mina.

Finja, helt enkelt...

Det har varit en sådan helg, ni vet, när inget var planerat. Det var längesedan och det kommer att dröja ett tag till nästa gång.

Mobilen var avstängd och utflykterna ställdes in.

Istället tillbringades helgen tillsammans med Dylan uppe i vårt målarrum på ovanvåningen. Ett rum som används allt för sällan.

Jag har ett projekt. Ett, förmodligen, livslångt sådant.

Hade tänkt att visa lite resultat här, men istället fick det bli en bild på vår nye hyresgäst Zeb...och mina fötter...igen...

Det där med att ha en inre rädsla, som jag skrev om i mitt förra inlägg, passar bra in på mig själv när det gäller måleri. Det är mitt privata rum, ett tag till...

Istället ser jag fram emot att vi ses längst fram vid scenkanten någonstans :)

Det är mycket musik nu...

På lördag spelar vi i Crazy Janey på Harry's i Hässleholm.

Ska ni av någon anledning besöka Festivaldax i Hässleholm den 11-14 augusti så ses vi säkert där. Jag, Niclas Brandt, Jessika Borg och Lotta Alfredsson spelar tre av fyra kvällar.

11-12 spelar vi med Crazey Janey på Harry's bakgård och lördagen den 14 blir det Local Heroes på Stortorget i Hässleholm.

Jag håller dessutom på att förbereda inför Prince Horse Brothers inspelning i höst. Försöker lära mig Logic och samtidigt spela in en väldig massa låtar som ska kunna användas som skisser. Förhoppningsvis kan vi se fram emot ett rejält party när plattan släpps i vår.

Jodåsåatte....livet är gott att leva...

Våga släppa taget...

Ännu en arbetsvecka börjar lida mot sitt slut.

Veckans jobb för min del har ju utan tvekan varit den simskola för vuxna som jag besökte tillsammans med reportern Karolina Alfredsson i onsdags.

Furuboda, strax söder om Yngsjö, är ett läger- och konferensområde där det händer en hel del under sommaren.

Under ett par veckor har det lilla badhuset huserat tiotalet vuxna i olika åldrar som av olika anledningar aldrig lärt sig simma.

Sommaren som har varit en av de varmaste och finaste på länge har tyvärr också inneburit fler drunkningsolyckor än på många år. Simkunskap är viktigt, något som deltagarna på Furuboda simskola tog på största allvar.

Det är en konst att våga släppa taget och kontrollera sin rädsla, såväl om det råkar gälla kanten till en simbassäng som andra saker som skrämmer oss och förvägrar oss den totala upplevelsen det här livet har att erbjuda. Att ta steget och skaffa sig kunskapen om hur man kan bli av med denna rädsla, vad den än gäller, är ingenting att skämmas över.

Från det ena till det andra...

Babian

Sommar är sommar. Har alltid gillat sommaren bäst som fotograf.

Det ena evenemanget löser av det andra och glada människor innebär oftast glada möten.

Jag har jobbat helg för första gången på många år. Det har bland annat inneburit en del konserter, både på Killebom i Sölvesborg och på Stora Torg i Kristianstad.

Hettan har sett till att folk hållit sig borta från stadens gator och torg fram till senare på kvällarna. Trots detta så lyckades ett av Sveriges roligaste liveband, Babian, få igång Kristianstadsdagarna på allvar i lördagskväll.

Artmade, lyckades i sin tur fylla torget med folk när klockan närmade sig midnatt och temperaturen sjönk några grader. Får väl se hur vi i Local Heroes lyckas på torsdag? :)

Artmade

Babian

Elvira Månzon

Erik Grönwall

De oberörbara vid Manikarnika

I februari var jag i Indiens heligaste stad, Varanasi, för att göra ett reportage om de som jobbar vid den stora likbränningsplatsen vid Ganges.

Totalt fotoförbud råder och så fort nyfikna turister försöker ta en bild på avstånd så är någon där för att radera bilderna på minneskorten.

Med hjälp av en vän med bra kontakter fick jag tillstånd att fotografera vad jag ville under en och en halv timme. Kort tid, tänkte jag. Det är det i och för sig också om man vill berätta en historia som ska hålla hela vägen. Det visade sig dock att det skulle bli en väldigt, väldigt lång stund i trettiofem graders hetta, rök och brinnande människokött.

För de som jobbar där är detta en vardag med tolvtimmarspass på trapporna vid Manikarnika.

De tillhör den lägsta kasten, de oberörbara.

Jag gjorde en porträttserie och dokumenterade deras arbete i en miljö som är svår att beskriva vare sig med ord eller bild.

Just nu sitter jag på Kristianstadsbladets bildredaktion och ska snart ut och göra dagens enkät, i en helt annan del av världen.

Vi har värmerekord i Skåne och temperaturen i Finja i morse var 32,5 grader Celsius. Ett par grader svalare än den där eftermiddagen i februari i röken vid Ganges.