De oberörbara vid Manikarnika

I februari var jag i Indiens heligaste stad, Varanasi, för att göra ett reportage om de som jobbar vid den stora likbränningsplatsen vid Ganges.

Totalt fotoförbud råder och så fort nyfikna turister försöker ta en bild på avstånd så är någon där för att radera bilderna på minneskorten.

Med hjälp av en vän med bra kontakter fick jag tillstånd att fotografera vad jag ville under en och en halv timme. Kort tid, tänkte jag. Det är det i och för sig också om man vill berätta en historia som ska hålla hela vägen. Det visade sig dock att det skulle bli en väldigt, väldigt lång stund i trettiofem graders hetta, rök och brinnande människokött.

För de som jobbar där är detta en vardag med tolvtimmarspass på trapporna vid Manikarnika.

De tillhör den lägsta kasten, de oberörbara.

Jag gjorde en porträttserie och dokumenterade deras arbete i en miljö som är svår att beskriva vare sig med ord eller bild.

Just nu sitter jag på Kristianstadsbladets bildredaktion och ska snart ut och göra dagens enkät, i en helt annan del av världen.

Vi har värmerekord i Skåne och temperaturen i Finja i morse var 32,5 grader Celsius. Ett par grader svalare än den där eftermiddagen i februari i röken vid Ganges.