En bussresa på fyrtio mil brukar ta fyra-fem timmar. Eller hur?
Inte denna…
I tolv timmar satt jag i natt i ett säte i en indisk buss som sett bättre dagar.
Upp och ner, vänster och höger…tolv timmar.
Med bromsar som tjöt vid varje beröring och som väl ungefär fungerade lika bra som en gammal wettextrasa på en blöt diskbänk.
I sätet framför mig en svårt åksjuk kvinna som hängde ut genom fönstret och spydde hela vägen nerför berget. I sätet bakom mig en munk med liknande åkomma.
Stackars människor.
När vi väl tagit oss nedför berget framåt småtimmarna så tog grusvägen över ända fram till slutmålet i Dehradun.
Slutmål förresten?
Nja, vi blev avsläppta mitt i en gatukorsning sju kilometer från närmsta busstation klockan kvart över fyra i morse.
Några äventyr och timmar senare har jag fått lite sömn och sitter nu i solen och värmer upp mig på altanen till IM:s huvudkontor i Indien.
Tänker på er i Sverige när jag läser om snökaos och vargavinter.
Här är tjugofem grader varmt.
Det var nog trots allt värt tolv timmars helvete!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar