Han är glad, alltid lika glad...

Perpignan 2011...
Wow, liksom!
Jag säger bara Moules au Rouqfort på Place de Victoire. Eller alla dessa franska viner...
Eller kanske tapas på Place de la République? Där kan man även få uppleva den franska varianten av Mojito, om man har lite tur.
Den utlovade katedralkonserten klockan 08.00 i söndags blev aldrig av, ber om ursäkt för detta till alla er som hade köpt biljetter :) Däremot så blev det en spontan a cappella-show med irländsk touch på Shannon. Vi badade i fontäner, eller....tja, jag blev snarare överfallen av den där stora utanför Palais des Congrès...
Håkan Röjders fantastiskt orangea strumpor (tack för hjälpen med bilden förresten), tvättstugan i mitt rum som hade öppet under dygnets alla tjugofyra timmar, Lars Brundin och Lotta Gyllensten för alla förfester i rummet mitt emot och inte minst Thomas Löfqvist som på egen hand tog hem alla tre medaljerna i "Roligaste kommentarerna".
Många minnen, några suddiga...
Fotofestivalen då?
Tja, vad ska jag säga?
Hade nog förväntat mig betydligt mer när det gällde utställningarna. Det var mest krig och elände. Enahanda och ganska tröttande efter några minuter. Kan mycket väl också bero på att det var enormt varmt i flera av lokalerna, som till exempel på ovanvåningen av Couvent des Minimes när den fantastiske Peter Dench berättade om sitt projekt "England Uncensored".
En del var dock ganska fantastiskt som till exempel Lu Nans bilder från den kinesiska mentalvården, likaså Valerio Bespuris reportage från Sydamerikanska fängelser.
Föreläsningarna var genomgående väldigt bra, åtminstone de jag besökte, däribland Mediastorm, Gary Knight och Paulo Pellegrin.

Man blir taggad, pepp och mycket trött efter en sådan här vecka. Vissa går och lägger sig i tid (tufft!), andra inte. Nästa år vid samma tid är vi utvilade och på gång igen. Eller hur?

Tack alla kollegor för en fin och oförglömlig resa. Tack Christina och Per för att ni ordnade.

Jo, just det... Om ni undrar varför det här blogginlägget är döpt efter en textrad ifrån Nick Borgens schlagerklassiker "We are all the winners", så ber jag att ni frågar Matso Pamucina nästa gång ni träffar honom. Okej? Over and out...