NYC...

Det känns som det är dags, jag menar basebollsäsongen drar igång om några dagar, våren har kommit en bit längre och framförallt så är det ju liksom New York City.

Dessutom har jag lyckats hitta ett par intressanta jobb.

Mitt lag, Boston Red Sox spelar två hatmatcher mot ärkerivalerna New York Yankees på nybyggda Yankee Stadium. Vi var där i höstas på denna nya, shoppingmall liknande superarena just när slutspelet inleddes. Jag föredrar gamla Yankee Stadium. Nåja...

För några år sedan hade jag en utställning som turnérade runt lite med bilder från skyltfönster på Manhattan. Jag och min gamla tejpade plastkamera promenerade upp och ner för avenyerna tillsammans och letade efter en öde känsla i den stökiga staden. Tricket var att inga reflektioner av människor eller bilar fick förekomma. Det var jag, skyltdockan och en kinesisk plastkamera, that's it. Ibland tog det någon timme innan jag fick min bild.

Jag har under årens lopp fortsatt fotografera mina skyltdockor runt om i världen.

Kanske dags att knyta ihop säcken?

20 år senare...

Jag var på födelsekalas i lördags kväll på Tivoli i Helsingborg. Mina vänner i Joddla med Siv firade sina 20 år tillsammans med ett kalas på deras, som de säger, hemmaplan.

Man kan säga mycket om fenomenet Joddla med Siv, de har verkligen lyckats med att väcka känslor och reaktioner hos många människor. De har, väldigt orättvist kan jag tycka, blivit ignorerade av media många gånger trots att de drar mer folk i parkerna och på festivaler än många andra band.

Mitt första minne av Joddla med Siv var på Stortorget i Hässleholm någon gång på tidigt nittiotal. En av deras första spelningar om jag minns rätt. Där var inte så mycket folk.

Något år senare spelade de på samma Stortorg inför tre tusen galna fans och så har det sedan varit hela vägen. Imponerande!

Det har blivit några möten under årens lopp när jag spelade med mitt egna band, Loserville. Ett av mötena slutade på akuten för mig men det kan jag kanske inte skylla Joddla med Siv för? Eller, jo kanske...

I höstas gjorde vi två utsålda föreställningar i Hässleholms Kulturhus. Det var ett tjugotal musiker och annat löst folk, däribland jag, som tillsammans tolkade Bruce Springsteen. Martin Jernse, sångare i Joddla med Siv, var en av många solister. Det var väl egentligen första gången som jag under de här tjugo åren fick en personlig relation till någon i bandet. Martin är inte bara en glad och rolig rackare, han är också den ende som jag hört tolka Springsteen som fått mig att känna den entusiasm som Bruce själv hade på sjuttiotalet. Martin gjorde Badlands från Darkness on the edge of town och han gjorde den så in i helvete!

Småtrevligt skulle man kunna säga.

I sommar gör vi några festivalspelningar med just denna Springsteenshow.

Jag hoppas vi ses längst fram...

Steven Ragebla//Stefan Blad

Lucky Martin//Martin Jernse

Pär Plåt//Pär Romberg

Mange Manet//Magnus Jansson

Jeppe Kaga//Jesper Persson

Bongo-Uffe//Ulf Pettersson

Tillbaks vid Manikarnika...

Det var en otroligt varm dag i Varanasi. Overkligt att det faktiskt ganska precis är en månad sedan. Tiden går för fort.
Jag kommer aldrig att glömma röken och doften av bränt människokött.
Jag kommer aldrig att glömma de oberörbara, som tolv timmar varje dygn, sju dagar i veckan jobbar vid den eviga elden i Varanasi.
Tack vare en god vän fick jag möjligheten att fotografera vid en av hinduismens heligaste platser, trots ett strängt fotoförbud.
Vid Manikarnika bränner man varje dygn mellan 75-150 kroppar.
Min berättelse kommer att handla om de som står längst ner på listan i Indiens vidriga kastsystem, de oberörbara. De som varje dag går ner till floden för att jobba vid likbränningsbålen.

Ikväll är det årsmöte i PFK. Paul Hansen kommer att vara där. Det kommer jag också.

Gunnarson med ett S i Skånskan S

Min gamla arbetsplats Skånska Dagbladet finns där mycket att säga om. Väldigt många positiva saker, framförallt när det gäller kamratskapen på redaktionen. Där finns en del annat också men det tänker jag inte gå in på just här och nu.

En väldigt positiv sak som hänt koncernen, där även Norra Skåne och Laholms Tidning ingår, är den nya söndagsbilagan (kommer ut om lördagarna i Norra Skåne och Laholm).

Ett märkligt avtal med konkurrenten Sydsvenskan har inneburit att Skånska Dagbladet i princip, med få undantag, på söndagar givit ut Sydsvenskans tidning ända fram tills i januari i år.

Jag gör en hel del jobb för denna nya bilaga och det har än så länge inneburit flera intressanta möten med kreativa och inspirerande människor.

Hade tänkt att börja skriva lite om detta här på bloggen.

Förra veckan blev en Wallandervecka för mig skulle det visa sig.

Jag har aldrig läst någon av Mankells böcker. Aldrig heller sett någon av filmerna om den populäre polisen från Ystad.

Det hela började på Kallbadhuset i Malmö förra måndagen. Jag och Caroline Alesmark, som egentligen är värd ett blogginlägg i sig, begav oss dit för att träffa skådespelaren Fredrik Gunnarson som på fredag har premiär med Anton Tjechovs Måsen på Malmö Stadsteater.

Fredrik har varit med och spelat Svartman i Wallanderfilmerna sedan 2005. 23 filmer har det blivit. Fredrik är förutom en väldigt begåvad och inspirerande person också ett stort AIK fan, vilket man möjligen kan ha överseende med.

I onsdags åkte jag med mina vänner, Niclas Brandt och Lotta Alfredsson, till Ystad för att spela rock'n'roll för skånska krögare på Bryggeriet under två kvällar.

Niclas gillar Wallander och tyckte att vi skulle promenera omkring lite i staden och kika på filmkulisser. Nu visade det sig att vi var ganska trötta efter onsdagens succé och istället för filmkulisser så blev det soffan och sängen i det lilla kvartershuset där vi bodde.

Som tur är så stod det ett gäng dvdfilmer på hyllan. Jodå, Wallander!

Jag såg således min första Wallanderfilm på Wallanders hemmaplan i Ystad.

Lotta och Niclas sov gott under tiden som jag fick mig lite samtida kultur till livs.

Jag tycker att ni ska kika i Skånskan på söndagarna. Mikael Ankarvik och Charlotte Pehrson gör med små medel ett fantastiskt jobb.

Jag vill gärna också att ni läser Caroline Alesmarks underbara texter.

Jag lär få anledning att återkomma till Carolines, minst sagt, intressanta intervjuteknik någon gång längre fram.

Vi hörs vidare!

Finja town...

Den här bloggen har undertiteln "Från Finja till världen".
Det har varit mycket världen nu ett tag och därmed är det inte mer än rätt att lugna fina Finja får sig ett stycke uppmärksamhet kan jag tycka.
Pratade med kamrat Brundin i eftermiddags och inspirerades av hans iPhone Hipstamatic-bilder från Dubai.
Har ni en iPhone och ännu inte köpt den applikationen så tycker jag att ni gör det genast.
15 spänn! Ungefär vad min första plastkamera kostade i mitten av 90-talet.
En befriare precis som Holga eller Diana.
Jag och min son, Dylan, begav oss ut i ett snösmältande och ganska dystert Finja nu på eftermiddagen.
Det såg ut ungefär så här...

Holy cow...

Lördag...
För första gången i mitt vuxna liv har jag betalat för en prenumeration på en svensk dagstidning.
En helgprenumeration.
Vuxet! Lyxigt!
Jag har bestämt mig för en ledig helg efter en vecka med intressanta möten och mycket rock och roll.
Tja, det ska repas lite i Lund i morgon med mina vänner i The Prince Horse Brothers.
Vi har ett par spelningar i april. Kul!
Annars är det mycket Indien nu.
Bildval, renskriva anteckningar och göra lite schyssta pdf-filer att skicka runt till tidningar och magasin.

Enligt hinduistisk tro betyder det tur att titta på när en helig ko blir betäckt av en ännu heligare tjur.
Vi får väl se...

Trevlig helg kamrater!

Rock och roll

Två kvällar i Ystad. Två spelningar för skånska krögare på Bryggeriet. Har ni aldrig varit här så ska ni genast se till att ta er hit.
Idag gör vi lite studiebesök och passar på att klara av ett par möten som säkert kommer att generera fler spelningar i fina Ystad under sommaren.








Niclas Brandt. En stjärna både vid frukostbordet och bakom pianot.




Lotta Alfredsson som efter en cigarett och ett par koppar kaffe visar sig vara en ganska trevlig flicka, även om morgonen

Location:Tullgatan,,Sverige

Ett par veckors distans...

Idag är jag tillbaka i Indien.
Tja, jag sitter i Finja och bläddrar bland mina lite drygt 9000 bilder som jag samlade ihop under tre veckor.
Distans är bra och jag bestämde mig när jag kom hem att jag skulle låta bilderna vila i två veckor.
Nu är det dags.
Kul!
Efter att äntligen vara färdig med lite texter från Kairo så börjar jag idag att göra ett grovt urval från Indien.
Pdf-filer ska skickas till tidningar, magasin och tidskrifter. Reportage ska säljas.
En del är redan sålt.
Träffade en inspirerande man igår på Kallbadhuset i Malmö.
En duktig skådespelare som berättade om hur han jobbar.
Inspiration är viktig och det är spännande att förkovra sig i andra konstnärer, fotografer, författare och skådespelares källor till kreativitet.
Man har mycket att lära och det är väl det som gör livet rikt?
Jag ber att få återkomma till denne man när bilderna har blivit publicerade i tidningen som beställde jobbet.
Idag får det istället bli en bild av en annan inspirerande man, nämligen Dalai Lama...

Om att göra research, skriva och fotografera...

I tolv år har jag jobbat på olika lokaltidningsredaktioner som fotojournalist.

De fem sista åren, fram till september 2009 jobbade jag som bildchef. Först på Norra Skåne och senast på Skånska Dagbladet.

Mitt fokus har varit bra bilder oavsett vilket helvetiskt tråkigt jobb jag än varit utskickad på.

Vissa dagar har varit bra, andra sämre.

Vissa dagar har jag varit bra, andra...tja...inte så bra.

Jag har alltid imponerats av fotografer som finner det stora i det lilla. Fotografer som hela tiden höjer sin lägsta nivå oavsett jobbens kvalité. Jag fick förmånen att lära mig yrket av en av de bästa och ödmjukaste fotografer jag någonsin träffat, Jörgen Ahlström. Vi jobbade tillsammans i tio år på Norra Skåne.

Han har nog aldrig berättat särskilt mycket om hur han jobbar eller hur han tänker men att få ha växa upp som fotograf i hans närhet har betytt mycket.

Att trycka på knappen vid rätt tillfälle är naturligtvis viktigt men minst lika viktigt är det att visa respekt och ödmjukhet inför det/den man fotograferar. Lite hobbypsykologi är bra att ha med i bagaget.

Många av de fotografer jag haft förmånen att lära känna under årens lopp (ni finner några av dem bland mina länkar här till höger) har ett gemensamt, de besitter samtliga denna viktiga egenskap.

Jag märker idag att jag missat mycket under mina år som bildjournalist. Kanske har det med mig själv att göra, kanske har det att göra med var jag har jobbat att göra. Kanske en kombination.

Som lokaltidningsfotograf hinner man sällan tänka särskilt mycket. Arbetsbördan är oftast ganska stor och antalet jobb per dag är emellanåt löjligt många.

Jag märker idag hur annorlunda jag ser på jobben när allt ligger i mina egna händer.

Från research till skrivande och fotograferande. En annan värld.

Helt plötsligt känner jag dofter och ser saker som jag aldrig tidigare har sett. Nu har jag också möjligheten att beskriva dem eftersom jag skriver själv. Kanske har kamerans sökare begränsat mig från den riktigt riktiga verkligheten?

Jag behöver inte heller ta en bild på en gubbe bara för att en reporter råkat prata med just denna person. Bilderna får styra berättelsen i samma utsträckning som berättelsen får styra bilderna. Det är en frid även om det innebär mycket mer arbete.

Just nu befinner jag mig i skrivandets underbara värld, i Kairo längs med Nilen. Bara en sådan sak. Om några timmar ska jag stämma gitarren och spela med mina vänner på Zuperbowl i Hässleholm. Livet ska levas.

Over and out!

Årets Bild - en vecka senare...

Det pratas mycket om Årets bild på många av mina kollegors bloggar och forum.

En diskussion som främst handlar om bedömningen av bilder i denna digitala tid vi seglar runt i.

En komplex diskussion som blir ännu mer svårtolkad när man i årets tävling hade valt att dela upp kategorierna i två huvudklasser. I den ena av dessa klasser verkade det som om man inte fick bearbeta sina bilder överhuvudtaget.

Personligen gillar jag hur man jobbar i World Press Photo.

Fotografi handlar om uttryck. Det är i min mening väldigt sällan som våra arbetsredskap, kamerorna, uttrycker exakt vad man som fotograf ser. Den är ett bra hjälpmedel men jag anser att fotografen måste få lov att jobba vidare med sina bilder enligt den tradition vi fick lära oss en gång i tiden i mörkrummen.

Naturligtvis är det regelvidrigt att ändra i en bild, att lägga till eller ta bort saker.

Men att jobba med kopieringen på ett traditionellt sätt känns för mig hur självklart som helst.

Det kändes lite grann som om man i år försökte ta penslarna i från konstnärerna.

Därför är det extra kul att Pieter ten Hoopen blev årets fotograf.

Jag skickade själv in tre stycken bildreportage.

Jag redogör och publicerar dem här på min blogg idag.

Två av reportagen är från nordvästra delen av Ukraina.

Det ena är fotograferat digitalt medan det andra är plåtat med min panoramakamera och några rullar film.

Panoramabilderna är en serie som jag valt att kalla Depression och är en berättelse om ett land i svår, mångfacetterad depression.

Den digitala serien kallar jag för Wormwood och den handlar om Tjernobyls barnbarn.

Denna serie blev publicerad i Årets bild boken. Kul!

Den sista serien bilder jag skickade in är från min reportageresa i Kairo i december. Den handlar om sopsamlarfolket och grisuppfödarna, Zabbaleens, som bor i utkanten av staden och om hur deras situation drastiskt förändrades när de egyptiska myndigheterna beslöt sig för att slakta landets 300 000 grisar i mitten av 2009 som en förebyggande åtgärd för att förhindra spridningen av A(H1N1).

Kommentarer och tankar är välkomna...

DEPRESSION

WORMWOOD

DE KALLAR OSS ZABBALEEN - I SKUGGAN AV SVININFLUENSAN