Sommaren då jag trampade på bromsen och tog det lugnt...

Ibland inser man att saker går för fort. Ibland känner man att stressen ser till att de varma stunderna inte tas om hand på rätt sätt. Ibland önskar man att man hade tid att trampa på bromspedalen, varva ner och vara nära de människor som faktiskt betyder mest för en i detta livet. Ibland kanske man måste vara på väg att springa in i en betongvägg för att inse just sådana här, för många, självklara saker.
Min vår var allt annat än lugn. Jag jobbade som fotograf, jag jobbade som författare och jag kämpade på som den musiker jag alltid velat vara. Jag ägnade alldeles för lite tid åt att lyssna och få de som jag älskar att känna att jag var den pojke jag borde vara.
Det slutade med att jag faktiskt inte kände igen mig själv när jag tittade i spegeln.
Jag drog i bromsen...
Sommaren har inte varit som andra. Det har varit den bästa och sämsta någonsin.
Huvudet har snurrat, boxarna med vin har fått stå ensamma och undra varför deras gode vän inte brytt sig om dem? Gammel Dansk-fabriken har ringt och frågat vad det är som händer i Finja? Min son har fått en pappa som helt plötsligt alltid funnits där. Fiskarna i sjön och havet har fått en ny fiende som fångat dem. Gitarren har fått ligga i sitt fodral och vila. Jag bad Facebook att dra åt helvete. Min telefon har fått fiskfjäll på sitt skal och funderar på att säga upp sig eftersom den knappt används. Ångesten och stressen har fått komma ut av sig själva. De har bearbetats så gott det går och flugit i väg en efter en lite då och då. Vissa har velat stanna kvar och jag jobbar fortfarande med att få de jävlarna att sätta sig i planet och flyga i väg.
Jag har börjat skriva igen. Det bästa på länge, kanske någonsin. Min litterära agent är glad.
Kameran är en av mina goda vänner som alltid haft ett bra tålamod. Vi ska nog hitta tillbaka till varann igen. Att spela känns kul igen. Vi gjorde årets bästa spelning på Sankt Gertrud i Malmö förra onsdagen.
I höst kommer vi att fortsätta, dock i en helt annan takt och i ett helt annat tempo än i våras. Detta gäller nog allt.

Ett stort tack till alla er som gjort den här sommaren till den bästa, som har sett till att jag för första gången i mitt liv faktiskt ser fram emot en höst. Till alla er som har hjälpt till med att få det som varit sämst i sommar att sakta men säkert försvinna. Ni är min familj, mina bröder, systrar och jag älskar er.