El Clásico, Madrid del 2

Jag är ingen fotbollspojke. Har aldrig varit. Till skillnad från Zlatan så var jag alltid den som blev över när de tuffa grabbarna valde lag på gympan. Bollen var hård och jag var ganska rädd för den farliga läderkulan när den for emot mig.

Jag har däremot alltid fascinerats av den hypnos och inverkan (åverkan) som de stora sporterna, inte bara fotboll, har på folk. Kommer aldrig att glömma en match på White Heart Lane för några år sedan. Ett londonderby mellan Tottenham och Arsenal. Jag var på rock och roll turné med mina vänner i Loserville och vi lyckades få biljetter till detta slutsålda derby. Intressant att betrakta människors totala uppslukande i vad som pågick på och utanför den gröna gräsmattan.

Jag hade en äldre dam strax bakom mig som skrek konstant i 90 minuter, så galet högt att jag fick skruva upp mina monitorer på scen lite senare samma kväll eftersom hennes gapande satt fastklistrat på trumhinnorna. Intressant var också att betrakta alla som faktiskt missade en bra fotbollsmatch därför att de istället satt och blängde surt på varann och visade sina långa fingrar stup i kvarten.

I helgen fick jag uppleva vad som på förhand målades upp som en av årets stora fotbollshändelser. El Clásico på Santiago Bernabeu i Madrid mellan Real Madrid och Barcelona. Matchen var väl helt okej. Messi är fantastisk, Zlatan saknades... Men jag kommer nog mest att minnas inramningen utanför stadion innan match. Det röda vinet och det varma Madrid. En fin lördagkväll helt enkelt.