Gilla och vinn...

På fredag 4/5 släpper vi vår nya singel "Two Beers Away From A Smile". Gå ut på The Dimestore Junkies Facebook-sida, tryck på gillaknappen och ha chansen att bli en av femton som vinner ett ex.

Här hittar ni oss på FB: http://www.facebook.com/pages/The-Dimestore-Junkies/197942813558827

Ni hittar snart även titelspåret på www.cdbaby.com, Spotify och iTunes.

Trevlig Valborg...

Benknäckargänget...

Kristianstad är ingen stad som där man just nu bör köra runt i bil. I princip alla gator i staden är avstängda av en eller annan anledning.
Utanför Centralen håller man på med ett av många grävarbeten och i onsdags eftermiddag stötte man på patrull när grävskopan helt plötsligt hittade skelettdelar i marken.
Jag tog mig ner i gropen och blev rejält lerig om mina nya Converse.
Denna bilden hade Kristianstadsbladet på ettan i går.
Önskar er alla en fantastisk helg!

Retrospective #5 (om ångest)

Jag har varit i Ukraina vid två tillfällen. Båda gångerna med anledning av Tjernobyl.
Båda gångerna har jag kommit hem med ångest i bagaget.
Ni som varit där vet...
Runt om i världen har jag träffat människor som kanske på ytan verkar ha det betydligt värre än många av dem som jag mött i nordvästra Ukraina. Många gånger har jag tänkt tanken "jag kan åka härifrån".
Jag beundras dagligen av kollegor och vänner som åker jorden runt för att berätta om orättvisor och misär. Det är ett viktigt jobb. Det är viktigt att berätta. Det är viktigt att ni som varje dag läser tidningen reagerar och ibland mår jävligt dåligt när ni äter frukost och dricker den där koppen kaffe.
Åt helvete med trevlighetsjournalistik och gubbabilder.
Jag tänker ofta på Johan och Martin som sitter i ett fängelse i Etiopien, bara för att de vågade försöka berätta.
När vi kommer hem från våra resor så får vi ofta ta hand om vår ångest och illamående bäst vi kan.
Johans och Martins ångest kan jag inte ens föreställa mig...

Retrospective #4 (om att göra en bok)

 Baksidan av Stone Pony 2004

2003 fick jag frågan av Anders Mårtensson, då nöjesredaktör på Kristianstadsbladet, om jag ville åka över till Asbury Park och göra några reportage tillsammans med honom. Detta blev början på ett projekt som inte avslutades förrän hösten 2008 när vår andra bok om den lilla kuststaden i New Jersey gavs ut i USA. Innan dess hade en version av boken redan blivit utgiven i Sverige. 

Vår bok handlar om musikscenen som bland annat gjort Bruce Springsteen världsberömd.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet var detta en plats där musiker samlades. The Upstage Club längs med Cookman Avenue är ett känt begrepp och en anledning till att allt blev som det blev.

I skuggan av New York City (Asbury Park ligger en dryg timme söder om Manhattan) så var man på något vis tvungen att vara lite bättre än alla andra för att ha en chans att lyckas.

Det var här som Springsteen träffade sitt E Street Band. Little Steven, Garry W Tallent och Danny Federici var flitiga besökare på The Upstage. Southside Johnny var en annan lokal artist som tillbringade sina nätter här.

Vår resa mellan 2003-2005 fick oss att korsa den amerikanska kontinenten minst två gånger.

Jag plåtade det allra mesta med en gammal Hasselblad, men använde ofta min digitalkamera som ljusmätare och för att ta lite minnesanteckningar. Dessutom använde jag även en Holga eller två.

25000 bilder senare så blev detta alltså två böcker. Just nu ligger "Local Heroes-The Asbury Park Music Scene" på topp 50 listan bland sålda musikböcker på tower.com.

Kul tycker vi...

Anders brukar säga att Asbury Park är en plats där drömmar möts och blir till verklighet. Jag kan inte annat än att hålla med honom.

Jag gjorde min första resa dit 1995. Då var staden tom. Korruption och kriminalitet hade urholkat vårt älskade Asbury Park och lämnat staden och dess boardwalk tämligen öde.

När jag och Anders började åka dit tillsammans 2003 var det fortfarande inte att rekommendera att vandra runt längs Ocean Avenue, Kingsley eller Cookman efter att mörkret hade fallit.

I dag är det en helt annan stad. Pengar har börjat strömma in och man bygger lägenhetskomplex längs med strandpromenaden. Restauranger och butiker har fyllt de tidigare öde lokalerna som ligger längs med stranden. Musiken flödar och en promenad på natten är numera ett naturligt måste.

Jag kan inte med ord beskriva saker som hänt och påverkat mig i Asbury Park under årens lopp.

Jag har statt på scen på de flesta av klubbarna här. Jag har till och med fått dela scen med Bruce Springsteen på legendariska Paramount Theatre här.

Bara för ett par veckor sedan var jag tillbaka tillsammans med Lars Brundin när hans film om mig och The Dimestore junkies, "Från Finja till världen" visades här på Garden State Film Festival.

Vad säger man?

Under årens lopp har vi fått mycket beröm för vår bok, eller "lilla broschyr" som Anders brukar säga.

Den roligaste kritiken kom nog trots allt från herr Springsteen i januari i år.

Han tyckte att vi hade målat en fantastisk bild av hans stad. En bild som fick honom att vilja åka tillbaka till 70-talet. Han tyckte också att det som gjorde vår bok unik var att vi hade intervjuat alla dessa människor som aldrig fått stå i det riktigt heta rampljuset själv, men som var en otroligt stor och viktig anledning till att den här musikscenen och att han, Bruce själv, fick möjligheten att göra det han har gjort.

Jodå, han har vår bok hemma i sin bokhylla...till och med den svenska versionen.

Här kan ni se ett bildspel som jag gjorde till min utställning "Local Heroes - en resa i Springsteenland" 2009: http://www.snapshots.nu/Slideshows/Local%20Heroes%20Årets%20bild%202009/lharet.htm

Det är ganska långt men ger förhoppningsvis en bild av vad vi försökt göra.

Jag får ofta frågan om jag har några böcker att sälja? Tyvärr har jag bara två exemplar hemma i bokhyllan. En svensk och en amerikansk.

Är ni intresserade så kan ni handla här: http://www.bokus.com/bok/9780813542942/local-heroes/

Asbury Park är inget annat än en plats där drömmar möts och blir till verklighet...

 Wonder Bar 2003

 Anders Mårtensson saknar sin familj och skickar sms (Gammel Dansken i bakgrunden är min).

 Toby Scott backstage i Philadelphia 2004

 Allt man behöver för att göra en bok.

 Anders Mårtensson pluggar fakta i Philadelphia 2004

 En av världens coolaste restauranger. Ragin' Cajun i Belmar, NJ

 Här uppe låg Upstage Club i slutet av 60-talet, Asbury Park 

 Madam Marie, Asbury Park boardwalk 2003

 Kingsley, Asbury Park 2003

 Anders Mårtensson och Lance Larson

 Anders Mårtensson och Vini Lopez (E Street Bands första trummis)

 Big Danny Gallagher

 Big Danny Gallagher

 Tony Amato, Beach Haven, NJ 2004

 Hemma hos Tinker West. Denna bilen användes på tidigt 70-tal som turnébil när Tinker var manager åt Bruce Springsteen.

 Det sista som stod kvar av Palace Amusement 2004

Utsikt från ett av våra rum på Berkely Cartaret Oceanfront Hotel i Asbury Park

Preview...

Fredagen den 4 maj släpper vi vår singel "Two Beers Away From A Smile".
Klicka HÄR för att lyssna på en liten snutt.
Förutom titelspåret har vi även spelat in "On The Corner".
Producerat av Mikael Nord Andersson i MTS Studio i Bjärnum, Mixat av Hans-Martin Buff i Tyskland och Mastrat av Bernie Grundman i Hollywood.
Gå in på thedimestorejunkies.com för att förhandsboka ditt ex.

Retrospective #3

 Bill Clinton i Springfield, Massachusetts

I oktober 1996 stod det Amerikanska valet för dörren.
I Photojournalism-klassen på New England School Of Photography så fick vi uppgift att välja att följa en av de politiker som kandiderade till posten som senator för Massachusetts. Jag valde John Kerry.
Det blev en intressant och intensiv månad i och omkring Boston. Kennedyland, liksom.
Man skulle väl kunna säga att alla var där för att hjälpa Kerry på vägen mot framgång.
När jag kollar bland mina gamla negativ så ser jag att de första bilderna är tagna den 1/10/96.
Bill Clinton, som några dagar senare skulle bli omvald till president, höll sitt sista tal på valturnén den tredje november i Springfield, MA. En stor stund, även för en pojke från Finja.
Minns att vi var några stycken från klassen som hade lyckats få ackrediteringar. Vi fick stå långt bak på ett podium bland en massa rutinerade fotografer från hela världen. Jag med ett 200/2,8. Clinton blev en plutt på de flesta av mina negativ.
Mot slutet bestämde jag mig för att hoppa ner i publikhavet, vilket Secret Service inte alls gillade, för att tränga mig fram mot avspärrningarna och få några bilder när presidenten gick runt för att ta folk i hand.
Jag lyckades och tycker nog att bilden ovan håller rätt bra fortfarande.

 Al Gore, Boston

 Ted Kennedy, Boston

 Jesse Jackson, Dorchester

John Kerry, Boston

Retrospective #2

Hoppar fram 12 år i tiden sedan förra inlägget.
Jag har alltid tyckt att det varit kul med sidoprojekt som man kan lägga i byrålådan.
Bilderna från min retrospektiva bloggutställning som jag valt att visa i dag kommer alla från Malmö Central mellan åren 2007-2009.
Jag var bildchef på Skånska Dagbladet mellan dessa år och brukade ta med mina kameror på lunchen och gå ner till Centralen och ta några kort. Vet inte riktigt vad jag sökte eller försökte berätta men när jag så här några år senare tittar i byrålådan så tycker jag att det känns ganska stillsamt och ensamt. Kanske ville jag visa en annan bild än stressen och stöket under rusningstimmarna.
Så här blev det. Varken mer eller mindre.
Minns inte om detta har varit publicerat mer än i Årets Bild boken 2008 där fyra av dessa bilder finns med. Vackert så...

Retrospective #1

 Fenway Park

Jag tänkte börja berätta lite om dåtiden.
Varför jag är som jag är, liksom.
En retrospektive cyberutställning om ni så vill...

Jag tänkte börja att berätta om mitt försök till revolution mot tävlingar på 90-talet.
Jag gick på New England School Of Photography i Boston åren 96-97. Mina major var Documenatary och Photojournalism.
Året i Boston var ett av de bästa i mitt liv. Jag utvecklades från medioker till snäppet bättre än medioker.
När jag i dag sitter och går igenom mina negativ så skrattar jag ganska ofta och tycker att den ungdomliga naivismen har sin charm. Jag blir inte särskilt stolt men däremot ganska glad över att utvecklingen har gått på rätt håll.

Janet Knott, som jobbade som fotograf på Boston Globe, var vår lärare på Photojournalism-programmet. Hon var en duktig rackare. Vi kom lite på kant med varandra när hon försökte tvinga mig att ställa upp i en tävling under vintern 1996. Jag förklarade för henne att i Finja jobbar vi inte så. Att tävla i bild går liksom inte. Hon visste inte någonting om Finja och spände istället ögonen i mig och förklarade ganska bestämt att om inte Johansson lämnade in tjugo bilder till den riksomfattande tävlingen så behövde jag inte komma tillbaka till hennes lektioner.

Tävlingen var till för alla som studerade fotojournalistik i USA. I potten låg 100 platser till Eddie Adams Barnstorm. Ni fattar?

Jag bestämde mig för att delta, fast på ett sätt som visade mitt missnöje. Jag la ner rätt stor möda på att misslyckas. Hyrde en rymddräkt i en kostymbutik i Boston och klädde ut min stackars rumskamrat till en äkta Spaceman. Jag skrev skyltar och åkte under Thanksgiving helgen runt i ett tomt Boston och plåtade min vän (om det är någon som läser den här bloggen som har kontakt med Andrija Kopljar så hälsa från mig och tacka).

Jag lämnade in mina bilder, Fröken Knott skakade på huvudet.
Ett par månader senare fick jag reda på att jag var en av hundra som fick åka hem till Eddie Adams, upstate New York, och hans Barnstorm X.
En makalös upplevelse. James Nachtway var bara en av många fantastiska föreläsare.
Eddie Adams var fortfarande i livet och jag skålade med honom alla tre kvällarna om jag minns rätt.

Berätta för mig...hur i helvete kom jag vidare med dessa bilder???

Min retrospektiv fortsätter inom kort...önskar er alla en fin helg!

Revere

 Charles River

 Boylston Street

 Holocaust Memorial

 Boston Museum of Art

 Boston Common

Chestnut Street