En man som kräver ett eget inlägg...

Han kallar sig för Mimo.

I snart åttio år har han rott sin eka upp och ner längs med Ganges.

Turist efter turist har tänt och sjösatt ett ljus från hans båt. Så också jag.

De oberörbara

Det indiska kastväsendet är en form av klassuppdelning, och det enda sättet att stiga i graderna är att vara sitt kast troget och på så sätt återfödas i ett högre.
Diskriminering på grund av kast är förbjudet enligt den indiska grundlagen, det innebär bland annat att man inte får behandla folk som "oberörbara" - även om det fortfarande sker.

I Varanasi sker det i allra högsta grad.

Här jobbar de oberörbara som likbrännare vid Manikarnika.

En annan del av världen...

Ur askan från likbränning i Varanasi till färgkrig i Delhi...

Fyra dagar i Varanasi. Utan internet, avskärmad från omvärlden...

Hinduernas heligaste plats och en av världens äldsta nu fortfarande befolkade städer.

Jag har alltid haft en dröm om den här staden.

Resan till Indien hade aldrig blivit av utan Varanasi, eller Benares som den kallas i folkmun, eller Kashi (ljusets stad).

Jag har fått på käften i fyra dagar. Duktigt!

Samtidigt som jag önskar att alla en gång i sitt liv besöker den här staden så kommer jag nog aldrig att rekommendera någon att åka hit.

Jag har mött många backpackers, hippies, utlänningar som bott flera år i Indien, till och med indier själva som säger att de aldrig besökt staden därför att de inte känner sig redo.

Idag när jag sitter på femstjärniga The Park Hotel och blickar ut över fantastiska Delhi så förstår jag varför.

Varanasi kör över en som en galopperande ångvält på en hal svensk vinterväg.

Så otroligt många intryck att kamerans sökare har fått fungera som ett välgörande och renande filter snarare än ett arbetsredskap.

Det bor mellan tre och fem miljoner i staden. Det verkar som om de alla har vägen som passerar mitt hotell som någon slags genomfartsled.

Ganges är annars målet för dessa människor och alla andra hinduer. Floden som flyter stilla förbi och som har gjort så i alla tider.

Att dö i Varanasi och sedan brännas vid trapporna intill Manikarnika innebär en genväg till Nirvana enligt hinduismen.

Att se en helig tjur och en minst lika helig ko ha en intim stund tillsammans på en av de oändliga gathsen (trapporna) som leder ner till floden, ska innebära tur och lycka. Vi får väl se...

Intrycken är som sagt överväldigande många och samtidigt som staden äter upp mig av en väldig massa anledningar så finns här också någonstans lite lugn och ro. I mitt fall blev det på en båt vid ett par tillfällen. Bilderna jag har valt ut till detta blogginlägg har väl alla en del av det där svårfångade lugnet i sig antar jag. Kameran ljuger ibland ;)

Jag har ett riktigt bra jobb härifrån. Ett par halvbra. Vi får väl se...

Trött nu, ska upp och fira Färgfestival med tjugotvå miljoner delhibor i morgon.

Det ska kastas vattenballonger med färg. Jag blev träffad av ett par redan i Varanasi. Förstörde ett par Levis och en favoritväska.

Till i morgon har jag köpt in ett par byxor och en t-shirt för 500 rupies (80 kronor) som får tjänstgöra som militärkläder i detta krig. Funderar på att lufta min gamla Diana. Hon tål vatten...

Tenzin Nyandak & Dekyiling

Har lämnat Dehra Dun och IM:s oas bakom mig.

Jag kommer tillbaks snart, hoppas jag.

Vilka människor...

Har hunnit med att besöka den exiltibetanska bosättningen Dekyiling och har till och med hunnit fira lilla Tenzin Nyandaks femårs dag.

Tänker på min son Dylan och saknar honom något alldeles vansinnigt.

En vecka kvar nu när jag sitter på ett av Delhis lyxigaste hotell och skriver det här.

Jag behövde en mjuk säng, rinnande vatten och en 42" tv. Åtminstone för en kväll/natt innan det bär i väg mot Varanasi i morgon bitti. Flyg, såklart! Tar aldrig mer bussen i det här, för övrigt, underbara landet...

Jag läser på Aftonbladet att våren är på väg mot södra Sverige.

Man tackar!

Signature...

Det har varit en lugn dag i Rajpur.

Har kikat runt lite på verksamheten här i de exiltibetanska kvarteren.

Har dessutom unnat (?) mig en flaska indisk whisky.

Kostade hela 320 rupies för en liten flaska, cirka 50 spänn.

Har dessutom lyckats hitta en flaska magisk Himalayanmedicin mot magsyra och sura uppstötningar.

Kände på något sätt att dessa båda flaskor hör ihop.

I morgon blir det flyg till Delhi och fem stjärnigt boende med spa.

Vi hörs...

Nalapani Road

Vimla Kataria

I utkanten av staden Dehra Dun, längs Nalapani Road, ligger ett litet inhägnat stycke mark som en gång i tiden var tänkt att bli en begravningsplats.

1962 köptes området upp och i april samma år flyttade 30 leprasjuka människor från staden in i vad som skulle komma att bli deras hem för resten av livet.

Till att börja med fick man sova under bar himmel under tiden som de första husen byggdes. I dag bor 77 människor här, de allra flesta har varit här sedan starten.

Kolonin heter Kuru Kshetr Mandal men kallas i folkmun för KKM.

Även om området andas lugn, ro och man känner glädjen och tryggheten så kan man, som pojke från Sverige som försöker leka journalist, inte undgå att fråga sig varför dessa vackra människor varit utstötta ur samhället sedan de fick diagnosen lepra?

Jag har tillbringat dagen tillsammans med Vimla Kataria och hennes familj. Hon är i dag nitton år och har utbildat sig till undersköterska. Hennes familj skickade i väg henne och hennes syskon när de var mellan tre och fyra år gamla.

Hon berättar för mig om sin uppväxt och om stigmatiseringen. Själv är hon frisk, likaså hennes syskon men hon kan fortfarande inte berätta för sina vänner eller för sin arbetsgivare om att hennes föräldrar bor i en leprakoloni.

Nandalal

Danzing

Ramdular, Pooja & Rukshar

Gulam Rasul

Durga Singh

Nirekhi

Kumbh Mela

Konstiga saker händer i himmeln.

Som till exempel när det, enligt hinduismen, krigades mellan gudarna och demonerna. Vishnu lär ha givit en urna, som innehöll en nektar som skulle ge evigt liv, till Garuda. Under dennes resa lär fyra droppar av den heliga drycken ha fallit mot marken. I Nasik, Ujjain, Haridwar och Allahbad.

Världens största religiösa festival, Kumbh Mela, äger rum vart tredje år i någon av dessa fyra städer just när planeterna står på ett sådant sätt att Ganges vatten förvandlas till nektar.

2010 hålls Kumbh Mela i Haridawar, ett par mil ifrån Rajpur där jag just för ögonblicket ligger inbäddad hos IM i deras underbara oas.

Ganges har just kommit ner från bergen, därför är det ett väldigt rent och kallt vatten som med en rasande fart passerar de många trapporna, ghatsen, som leder ner i den heliga floden där tusentals människor mer eller mindre försiktigt tar sig ner för att hela sina kroppar.

Man beräknar att fem och en halv miljoner människor ska ha besökt festivalen som slutar någon gång i april.

Room with a view...

Jag vet, jag har lämnat Mcleodganj och Dharamsala bakom mig.

Måste detta till trots bara få visa med några bilder hur boendet har sett ut de senaste dagarna i det av det exiltibetanska parlamentet ägda hotellet, Hotel Tibet.

Lyxsviten...with a view.

Utan bromsar i Himalaya...

En bussresa på fyrtio mil brukar ta fyra-fem timmar. Eller hur?

Inte denna…

I tolv timmar satt jag i natt i ett säte i en indisk buss som sett bättre dagar.

Upp och ner, vänster och höger…tolv timmar.

Med bromsar som tjöt vid varje beröring och som väl ungefär fungerade lika bra som en gammal wettextrasa på en blöt diskbänk.

I sätet framför mig en svårt åksjuk kvinna som hängde ut genom fönstret och spydde hela vägen nerför berget. I sätet bakom mig en munk med liknande åkomma.

Stackars människor.

När vi väl tagit oss nedför berget framåt småtimmarna så tog grusvägen över ända fram till slutmålet i Dehradun.

Slutmål förresten?

Nja, vi blev avsläppta mitt i en gatukorsning sju kilometer från närmsta busstation klockan kvart över fyra i morse.

Några äventyr och timmar senare har jag fått lite sömn och sitter nu i solen och värmer upp mig på altanen till IM:s huvudkontor i Indien.

Tänker på er i Sverige när jag läser om snökaos och vargavinter.

Här är tjugofem grader varmt.

Det var nog trots allt värt tolv timmars helvete!

Min vän Ashwa…

Ashwa Ni Kumar Sharma

Världens bästa bartender (alla mina vänner som är bartenders får ursäkta) och servitör heter Ashwa och jobbar i min nya favoritbar Mc'LLo i Mcleodganj.

Under veckan i bergen har han sett till att hålla mig frisk och kry med god mat och kall fin öl. Han lyckades till och med hitta en flaska sydafrikanskt vin bland gömmorna.

En fin kille helt enkelt. Vi kommer att ses igen...

Ett liv i exil...

Sista dagen i McLeodganj, övre Dharamsala.

Jag såg en bild i natt när jag sov.

En man på ett tak med utsikt över bergen.

Jag tror att han hängde tvätt.

När jag under fredagsförmiddagen ger mig ut för en sista tur runt i byn för att komplettera med miljöbilder så får jag syn på en man på ett tak. Jag frågar om jag kan få komma upp och ta lite bilder.

Han pratar inte engelska, jag pratar inte tibetanska.

Han håller på att hänga upp de tibetanska böneflaggor som finns i tusental runt om i bergen och på hustaken.

Gula, röda, blåa, gröna och vita i långa rader, kors och tvärs.

Jag får min bild. Nästan som den jag såg i natt. Fast snäppet bättre.

Mannen heter Jampa och har levt nästan hela sitt liv i Mcleodganj, berättar hans dotter på flytande engelska. Ett liv långt ifrån sitt hemland på andra sidan bergen.

Tryggheten, friheten och en av världens vackraste utsikter är en tröst, om än en klen sådan under ett liv i exil.

Migmar, 90, exiltibetan

Sidake, 88, exiltibetan

Ngawang Woebar

I Indien bor bortåt 115 000 människor från Tibet i exil. Varje år flyr 3000 människor sitt hemland bort från den kinesiska statens förtryck till någon av de 40 exilsamhällen som finns spridda över hela landet.

Första anhalten efter flykten över Himalaya brukar vara Kathmandu i Nepal. Där har det exiltibetanska parlamentet upprättat ett center för omhändertagande av flyktingar. Vidare slussas de rädda och utmärglade människorna vidare till någon av de transitskolor som finns på flera ställen i Indien. Där får de möjlighet att studera under fem år för att sedan ta sig ut i samhället på egen hand.

Ngawang Woebar har levt större delen av sitt liv som munk och kom till Mcleodganj 1991 efter att ha tillbringat flera månader i ett kinesiskt fängelse. Tortyr och förhör var det dagliga brödet för Ngawang under sin tid i arrest. Han lyckades fly och kom till tryggheten i Indien som sjuttonåring där han i flera år har drivit ett center för politiska flyktingar.

I går kväll var det lill-lördag i Mcleodganj i övre Dharamsala. Världens sämsta coverband våldförde sig på bland annat "Sultans of Swing" och "Hotel California".

Skönt att kunna berätta och veta var man befann sig när man såg och hörde det värsta försök till barunderhållning som världen skådat.

Jag trodde i min enfald att det var första gången dessa fyra pojkar spelade tillsammans. Nej då, de står tydligen på den provisoriska scenen här varje onsdagskväll. Ve och förbannelse…

I morgon lämnar jag Dharamsala och Himalaya bakom mig för att fortsätta till Dehara Dun som ligger 25 mil norr om Delhi. Det ryktas om en tolv timmars bussresa. Det lär därför inte bloggas på ett par dagar.

Lev i frid kamrater!

Bhounkuru

På det lilla torget i övre delen av Dharamsala, den delen som kallas Mcleodganj och som bland annat hyser Dalai Lamas residens, står ett litet stenhus.

I tjugo år har Bhounkuru suttit hopkrupen, styckat och sålt kött till folket i byn.

Hans lilla hus är knappa en och en halv kvadratmeter men omsättningen är betydligt större än utrymmet.

Varje morgon kommer köttet levererat i stora flätade träkorgar och det köas tidigt för de bästa bitarna.

Inne i den minimala butiken hänger lamm och gris i krokar från det låga taket och Bhounkuru sitter med en lång och vass kniv mellan fötterna och skär fina grytbitar med en hastighet som får mig att tänka på Salvekvick och tryckförband.

Utan att riktigt förstå exakt hur försäljningen går till så får jag en känsla av en auktion när männen står utanför och viftar med sedlarna och gapar i mun på varann.

Bhounkuru verkar ha full koll på läget och vet vem som ska ha vad.

Lastbilar, rickshaws och bilar nästan nuddar den lilla stenhyddans yttervägg när de passerar förbi och en av kunderna får precis tag i mig innan en lastbil fullastad med gastuber håller på att få fatt i kameraremmen och dra med mig.

Det är en fin och solig dag i Dharamsala och bergstopparna gnistrar av snökristaller långt däruppe. Här nere i byn har vi bortåt tjugo grader. Inne på rummet på Hotel Tibet kan det omöjligen vara mer än tolv grader. Jag saknar mina kakelugnar hemma i Finja för ett ögonblick.

I kväll blir det middag hemma hos Dawa som sitter med i det exiltibetanska parlamentet. Han är en underbart varm människa som öppnat sina dörrar och hjälper till med allt som man kan tänkas behöva och mer därtill.

Efter middagen blir det livemusik och Kingfisher på min nya favoritkrog Mc'LLo.

Man är lyckligt lottad...

Abhyangamassage...

...kostar 120 kronor för 90 minuter.

En rejäl middag på Dharamsalas afterski liknande takrestaurang kostar tjugo spänn.

Kingfisher öl kostar 16 kronor för 65 centiliter.

En natt i det tibetanska exilparlamentets lyxsvit på Hotel Tibet - 160 kronor.

En jättefin present från Kashmir till min mamma kostade lika mycket.

Jag har fortsatt med mina indiska porträtt idag.

Annars en lugn dag med massage och en promenad i bergen.

Aporna är kul, även för en inte särskilt naturintresserad fotograf som jag.

Bergen är vackra men bör nog upplevas.

I morgon ska det jobbas igen. Skönt! Min rastlöshet börjar kännas i höger knäskål och sprider sig snabbt uppåt.

Skål!

Inlägg om kommentarer

Har fått en del mejl om att det inte går att kommentera mina inlägg på den här bloggen. Detta är nu åtgärdat. Ber om ursäkt och hoppas på en massa galenskap. Sorry...

Aporna och jag...

En ledig dag. Den första sedan ankomst till Indien för snart en vecka sedan om man inte räknar resdagen till Dharamsala i lördags.

Dagen har erbjudit möten med såväl apor som de övervintrade hippies som verkar ha denna vackra bergsstad som någon slags pilgrimsort. Man känner igen mycket av det som säljs i butikerna, som kantrar vägarna till och från tempelområdet, från diverse rockfestivaler världen över. Hade det inte varit just för den religiösa bakgrunden och den exiltibetanska befolkningen som berikar Dharamsala tillsammans med den fantastiska fond som Himalaya målar upp så hade detta lika gärna kunnat vara den lilla staden Woodstock i delstaten New York, eller en Roskildefestival inne på sitt fjärde dygn.

Pilsnern smakar dock betydligt bättre här än i Roskilde.

Kingfisher Strong är drycken för dagen och fungerar bra för en pojke som jag även om jag kan längta efter ett gott glas rött.

En apa anföll mig idag på väg upp till molnen. Han blev väl rädd den stackaren när han mötte en kamera med blond kalufs. Jag sprang, vilket inte har hänt sedan trekilometersrundorna på Linnéskolan i Hässleholm i slutet av -80 talet. Sprang väl i och för sig inte särskilt mycket på den tiden heller i ärlighetens namn.

Dalai Lama är på väg mot Washington för att träffa president Obama. Själv ser jag fram emot att lära mig mer om den exiltibetanska befolkningen och vad vi svenskar bidrar med och kan bidra med för att göra dagen dräglig under ett liv i exil. Hjälpen behövs och en resa hit borde alla göra för att påminna sig själv. Vi har det lite för bra för vårt eget bästa. Så enkelt är det…

Helt klart är att jag måste höghöjdsträna innan nästa möte med bergen här uppe. Två steg i en trappa och jag är helt slut. Idag blev det en tripp från 1700 till 2800 meter. Promenad. Mötte ett gäng alldeles för uppspelta amerikanska ungdomar som frågade mig; -How are you, Sir? Not so good, blev svaret…

Over and out...

Dharamsala, Dalai Lama & tibetanskt nyårsfirande

Jag sitter på en bergstopp. Typ...

I norra delarna av Indien i Himalaya ligger Dharamsala.

En plats för kontemplation och eftertanke.

Det är också platsen där His Holiness Dalai Lama har sitt residens i den exiltibetanska kolonin.

En plats som ingen annan.

Idag har firandet av det tibetanska nyåret inletts.

Det började med en mässa på ett tempeltak klockan sju i morse där Dalai Lama för första gången på tre år deltog i ceremonierna.

Jag lyckades få en ackreditering till området tack vare fantastiska kontakter via IM som jag skrivit om tidigare. En otrolig upplevelse.

Flera tusen människor hade samlats för att få en skymt av Dalai Lama.

Solen gick upp över bergen och morgonen var vackrare än någonsin trots att jag satt bland en massa fotografer på en trappavsats. Eller kanske just därför ;-)

I vilket fall så blev det en bra start på mitt projekt om den exiltibetanska befolkningen här uppe. Det bor bortåt 20000 tibetaner i området och man har sitt eget parlament i Dharamsala.

Varje år räknar man med att 3000 människor flyr från Tibet, undan det kinesiska förtrycket, till norra Indien och ett liv i frid.

Det mycket problem med internet i Dharamsala eftersom det trådlösa nätet är nedkopplat i tre dagar under nyårshelgen.

Ska försöka besöka det här internetcaféet för att göra åtminstone ett inlägg varje dag.

Förresten, här är gott om apor. Tjuvaktiga apor som siktar in sig på att sno mat och prylar från kvinnor och barn i första hand. Med mitt långa blonda hår så ligger jag förmodligen också illa till...